Lunch i bilen

Piiiiuh, nu äntligen fick jag lite tid. Har jobbat som ett troll hela förmiddagen och nu sitter jag som en stackars ensamvarg och äter en sallad på en parkering. Ensam. I bilen. Tänk att jag alltid tyckt så synd om människor som äter själva. Jag blir gråtfärdig. Skulle en farbror sitta i en bil här bredvid mig och äta en sallad skulle jag få ont i magen. När min pappa berättar att han ätit själv (han reser mycket i jobbet) så blir jag alldeles ledsen när jag tänker på att han suttit där ensam och ätit. Ni vet, kikat runt, tagit en tugga, kikat runt, tagit en till tugga. Ämen fiij i faen, folk FÅR inte äta själva! Det är nåt väldigt tragiskt och ledsamt över det. Varför tycker jag det? Pappa säger att han kan njuta av ensamheten där han sitter och äter. Typ med en tidning framför sig. Å så jag då som lätt skulle kunna sätta mig hos en sån person och typ fråga om dom vill ha sällis? Snacka om att felbedöma…när det enda dom vill är att ha lugn och ro och faktiskt trivs med ensamheten just då.

Jaha, nähä. Jag slår också ihjäl lite tid då jag ska till sjukgymnasten. Jag har äntligen tagit tag i en stor bit som färgat hela min tillvaro. Mina rygg/nack och fogproblem. Ni som inte läst hos mig tidigare kanske inte vet att jag tampas med foglossning ÄN. Milo är 3,5 år. Nu har hela ryggen, nacken och hela konkarongen liksom lagt av och jag har ont. Naveln ser ut att ha förflyttat sig 7 cm till höger (sned i bäckenet) och mitt ena ben är säkert 5 cm kortare. Visst låter jag snygg? Lite Ringaren i Notre Damme över det hela…. 13.40 har jag tid, åh vad jag hoppas att hon kommer kunna hjälpa mig. Såhär vill man inte ha det hörrni.