Jag håller ju på att skriva en bok förstår ni. Ja, nu var det några månader sedan jag skrev på den pga tidsbrist men när andan faller på igen ska jag fortsätta. Förhoppningsvis blir jag klar med den någongång i framtiden, det skulle vara väldigt roligt. Den handlar i varje fall om graviditeter och om att föda barn. Den sanningsenliga varianten. Där det inte hymlas om hemorrojder eller bajs på förlossningsbordet.

Här nedan följer ett litet urklipp:

GRAVIDITETENS FÖRSTA TID

Det är nu det där ökända känsloregistret oftast gör sig mest påmint. Det är här kvinnors hormoner åker berg och dalbana, det är här våra män och våra mammor verkligen börjar känna av förändringen. Man kan hitta sin kvinna gråtandes i badrummet och bli väldigt orolig över att något allvarligt hänt medan det bara handlade om att hon inte hittade sin pincett eller att hon precis märkt att hon fått fettvalkar på ryggen. (Förresten, på tal om pincett. Ett väldigt bra redskap att ha under graviditeten då viss behåring verkar ha gödslats en aning. Passar man sig inte finns risken att CHEWBACCA får sig en soulmate. Mer om det senare.)

Min första tid handlade väldigt mycket om gråt, men mest om att spy. Det hann gå 2 veckor i graviditetseuforin innan jag bad om nåd vid porslinsguden den största delen av min vakna tid. Det visade sig att jag var allergisk emot att vara gravid. Eller det är i varje fall min egna tes. Min kropp var inte gjord för att ge liv. Den stretade emot för glatta livet och bestämde sig för att ge mig ett levande helvete! Om du tänker dig en magsjuka. Nej, vinterkräksjukan, den där vidriga sorten som brukar uppenbara sig runt januari eller februari och gör så att du spyr 47 ggr på ett dygn. Man mår illa av allt och kan inte ens tänka ordet mat. Gör du det så spyr du en 48:e gång. När du precis, efter att ha spytt i toan så rövhålet stått ut som en trattkantarell avslutat, tror att detta nog var sista spyan känner ett äckel växa till sig någonstans mellan magbotten och suraplexus och ger Dig känslan av att Du vill kräkas igen, så kan du STOPPA tiden. Stanna den där i ca 20 veckor så vet du ungefär hur jag mådde i just 20 veckor. Jag spydde högt, lågt, mittemellan, under och över, på väggar, på golv, på köksbord…. Överallt!  Jag spydde jämt och hela tiden. Min dåvarande svärmor som var sjukpensionär förbarmade sig och flyttade hem till oss under denna period för att helt enkelt ta hand om markarbetet och min 2 åriga Theodor. Jag kunde definitivt inte ta hand om mitt barn som bajsade, kissade, snorade och hostade. Jag kunde inte ens ta hand om mig själv. I vecka 12 blev jag inlagd med dropp efter att blodproverna visat afrikanska kvinnors svältvärden. Uttorkning sa doktorn med glasögonen på näsan. Jag blev inlagd på kvinnokliniken på Akademiska sjukhuset, 4 mil ifrån min familj. I ärlighetens namn var jag så lättad. Lättad över att inte känna tvånget att stoppa något i munnen, lättad över att inte känna att jag behövde visa mig mer tapper än vad jag var, lättad över att bara få ligga och tycka synd om mig själv. Bredvid mig i sjukhussalen låg Rut 84 år, hon hade legat på kvinnokliniken under en längre period förstod jag och hade nå vajsing med underlivet. På denna avdelning var det inte så att man frågade rakt ut vad någon hade råkat ut för och varför man låg här. Jag var inte tillräckligt vågad att fråga och tror inte ens att jag ville veta. Gud vet vad folk hade i sina konkaronger på en avdelning som denna. Åter till Rut. Hon pruttade mycket minns jag. Jag minns det för att pruttar var bland det äckligaste som fanns i mitt tillstånd. Rut var dock gammal och hade säkert lite vajsing med det andra konkarong hålet också. Jag log lite snett när hon pruttade och hon kikade på mig för att se om jag märkte eller hörde det. Rut pruttade inte svagt och odörslöst, Rut pruttade som en hel karl. Men jag gillade Rut, hon var en go liten gumma fast hon pruttade och luktade som en grispiss besprutad åker. Hon var så rar och så glad över det lilla växande livet i min mage minns jag. Jag vet inte om jag själv var så glad? Nä, faktiskt inte. Det var nämligen inte så lätt att glädjas åt det där lilla embryot i min mage som gjorde att jag mådde som en påse skridskor 24/7.

Jag läste mycket om det som drabbat mig. Jag fick ju faktiskt en diagnos. Hyperemesis:  Vissa kvinnor drabbas av detta och forskning har inte kunnat visa varför? Som värsta bästa feministen tänker jag säga att det beror på att män inte är gravida. Jäklar anamma om det hade varit män som spydde så pisset rann längs benen, ja då hade det forskats och lagts ned miljarders för att ta fram mediciner som botade detta fenomen. Sen tänker jag fortsätta som värsta bästa feministen och säga något så kontroversiellt som att män aldrig skulle klara en graviditet. Finns inte en chans i världen att dom skulle, så är det med.

 Att bero på piss som rinner så lärde jag mig ganska så snabbt hur jag skulle göra när spyan var på väg. Jag bar alltid mysbyxor med resorlinning. Dom skulle vara lätta att dra av och det skulle gå fort. När spyan växte till sig i munnen så sprang jag mot toaletten samtidigt som jag slet av mig byxorna, sen satte jag mig på huk för att spy och så lät jag pisset rinna ner på golvet. Efter min spysession så tog jag bara duschslangen och spolade rent golvet. Smidigt och jag blev något av ett proffs på att ”klara brallan” från piss. Anledning till allt detta pissande var ju givetvis trycket som bildades nedåt. Dels av graviditeten men också utav trycket av att hulka. Jag minns att 9 gånger av 10 så lades det av en rejäl brakskit i samband med detta spyendet. Då skrattade Magnus  gott ute i vardagsrummet. Jag skrattade också mellan tårarna för prutthumorn verkar vara det sista som lämnar en. Bronto Britta fisar brukade jag kalla dem. Fulla av odör och aggressiva. När man tar i som man gör när man spyr så blir dom rätt ljudliga och lite aggressiva.