Hej min vän. Tack för din värme.

Dina ord hjälper mig i det mörker jag just nu befinner mig i.

Min älskade Stig.

Han blev påkörd framför mina ögon. Den synen, ljudet av dunset, hur han släpades framför däcket flera meter, men det värsta av allt hans skrik kommer alltid spelas upp i mitt huvud. Hans skrek som ett barn. Min lilla oskyldiga älskade Stig.

Han blev så glad när vi två kom till kontoret på morgonen och såg sina hundkompisar så han slet sig. Jag försökte fånga honom, fick tag i selen men han slet sig. Allt hände på 2 sekunder. Jag skrek stanna! Men från ingenstans i full fart kom en skåpbil en halvmeter från mig. Så nära. Hade jag hunnit så skulle jag kastat mig framför för jag hade överlevt. Säkert med brutna ben och armar men Stig hade varit kvar hos mig.

Jag drabbades av total panik och bara skrek. Jag blev helt paralyserads. Skrek till Henrik på kontoret att hjälpa Stig. Jag vågade inte röra mig. Är så oerhört tacksam till Henrik. Hans hjälp och insats.

Stig kördes direkt till veterinärer bara 50 meter från vårt kontor. Tack och lov att det var så nära så han inte behöva lida av sin smärta. Han pumpades full av morfin och sövdes. Hans ben var brutna och höften krossad.

All sorg som någonsin funnits i mig kom upp.

Isaks död, saker från barndomen och sorgen och skulden jag kände för Stig.

Nu är jag väldigt utlämnande men jag är inte rädd för att visa dig att jag är svag och att jag inte räcker till. Jag är inte rädd för att våga blotta mina sköra trasiga sidor.

Peter kom och hämtade mig men jag var i sån chock att jag bara skrek. Ljudet, Stigs skrik, skulle han dö?! Allt bara exploderade inom mig.

Ett läkarteam fick ta hand om mig och ge mig lugnande. Jag kunde inte vara still, jag bara skrek, grät, skakade och vill slå mina händer hårt i vägen. Börja blöda så smärtan i mitt inre blev fysisk.

Jag kunde inte kontrollera mig.

Jag bad till Gud att Stig skulle få överleva. Jag bad och bad på mina bara knän.

Efter att Stig röntgats så visade det sig att alla ben på hans bakkropp var krossade men enligt en specialist så skulle han kunna klara sig men det skulle behövas flera operationer för att han skulle bli återställd OM hans urinblåsa och tarmar klarat sig.

Vi behövde vänta nåt dygn för att dom skulle kunna se om han kunde kissa och bajsa själv.

Hela familjen var överens om att han skulle överleva. Vi skulle bära honom och han kanske skulle halta men han skulle överleva.

Vi besökte honom hos veterinären. Han låg med slangar nersövd. Han kändes kall så jag bad dom ha en värmefläkt vid hans bur. Vi tog med hans favoritfilt som vi lade över honom och han fick min T-Shirt vid sitt lilla huvud så han skulle känna min lukt och vara trygg.

Peter väckte mig dagen efter, när barnen var i skolan, och sa att Stig inte skulle klara sig. Det hade visat sig att han var för skadad inne i kroppen.

Jag blev hysterisk. All sorg och smärta. Han skulle dö. Försvinna föralltid. Han skulle aldrig mer komma viftande med sin svans och titta på mig med sina goda ögon. Aldrig mer. Jag hatar aldrig.

Jag ville inte se hans kropp för den var svullen sa läkaren men jag såg ändå svarta märken på hans vita fina päls efter däcket. Det jävulska onda däcket. Föraren stannade bara till, tittade och åkte.

Barnen tog Stigs död hårt. Men barn sörjer på ett annat sätt än vuxna. Dom grät och skrek ut sin sorg men sen blev det lättare för dom.

Jag däremot har för mycket inom mig. Mycket sorg som jag kanske tryckt ner. Isaks död och synen av Stigs olycka och hans död. Allt kom, chocken släppte inte och jag kunde inte kontrollera mig. Jag klarade inte av att vara stark för barnen.

All skuld och sorg har tagit över mig. Jag fick ännu mer lugnande och min syster och mamma bokade ett flyg till mig hem till Sverige.

Jag kunde inte vara i huset. Klarade inte av att bli påmind om aldrig. Att aldrig mer se Stigs glada uppsyn, inte höra hans små tassar mot golvet. Tomheten.

Så nu är jag hos mamma. Det känns skönt. Jag fylls av tröst men mår så fruktansvärt dåligt. Kan inte sluta gråta.

Peter är stark för barnen nu och hör av sig hela tiden och berättar att barnen mår bra. Dom är inte sorgsna eller gråter lika mycket. Vida, som jag trodde skulle bryta ihop av sorg, har tagit det bra.

Önskar jag kunde sörja som barn gör.

Se det fina i det onda. Men jag kan inte det nu.

Min bästa älskade Stig. Han har alltid varit vid min sida och jag vid hans. Ända sen den dagen han kom till oss har jag varit hans mamma. Han har sovit vid mig varje natt, följt mig vart jag än har gått. Jag kunde bli irriterad för han ALLTID gick runt mina fötter. Vet inte hur många gånger jag har hållt på att snubbla över honom. Nu hade jag gärna snubblat över honom hela tiden.

Gick jag på toaletten skulle han följa med. Han satt alltid och väntade utanför. Om jag gick upp mitt i natten så vaknade han och följde efter mig.

Han var med mig hela tiden. Låg vid mina fötter var jag än var.

På morgonen när jag öppnade ögonen och rörde mig lite så vaknade han direkt, började vifta på svansen och blev galen av lycka.

Den kärleken. Var jag iväg en kvart så blev han så lycklig när jag kom hem att han inte visste vart han skulle ta vägen. Hur kunde jag vara så älskad? En hunds kärlek och trofasthet är så ren och äkta. Så ovillkorlig.

Peter tog en bild när jag tog farväl. Är så tacksam över vår sista bild. Stig fick ett fint liv, ett kort liv, men så fyllt av kärlek. Han var så älskad, så trygg och så fin. Den bästa av alla!

Jag viskade förlåt, att vi älskar honom och luktade i hans öron, borrade ner min näsa i hans päls. Älskade att lukta honom på pälsen på hans hals och hans mjuka tussiga lilla huvud.

Han var full av morfin och helt borta men jag vet att han hörde mig. För han frustade när jag sa hur älskad han är. Hans päls var blöt av mina tårarna och hans ögon tittade tomt på mig.

När läkaren sa att det var dags så viskade jag… allt är bra nu, släpp taget, du är inte ensam, Isak står och väntar på dig med öppna armar ❤️