Min fru är lite speciell. Hon träffade en tjej som jobbade med inredning som hade vägarna förbi oss idag. Tydligen skulle de tillsammans sitta och spåna på lite krukor och annat till altanen som frun otåligt väntat en hel vinter på att få göra i ordning. Otaliga är gångerna hon tjatat, och framför allt om just krukor. Nåja, tänkte jag för mig själv, nu äntligen så får hon utlopp för sina känslor. Visst, krukorna skulle säkert vara dyra men hur dyr kan en kruka vara?

Väl hemma möttes jag av Hannah och hennes ”altan-kollega” som var djupt fokuserade. Jag letade efter krukorna men hittade inga. Däremot var hela altanen möblerad och när jag tittade inne i huset var hela undervåningen ommöblerad. Soffan stod där matbordet brukar stå, fåtöljen där soffan stod och matbordet där fåtöljen stod. Det var plädar, lyktor, puffar och i stort sett allt annat krimskrams du kan tänka dig. ”Vi har kommit fram till att det vore fint med en matta här” sa frun generat och väntade på min reaktion. Jag var stum. ”En kruka” på altanen hade helt plötsligt resulterat i en undervåning jag inte kände igen. Visserligen bara till det bättre men hon är ändå en kuf, den där frun jag har.

Hon var så uppe i varv att det enda som saknades var en släpig Västerås-dialekt och kuddar med tofsar som skulle fullbordat skådespelet. Jag har stått ut med tjatet om krukor på altanen men det kommer bli olidligt nu när hon sett hur vi hade kunnat ha det. Ibland är det bättre att vara lyckligt ovetande om allt fint som finns.

Nu ska jag lägga mig och lukta på familjens yngsta deltagare som sover som en stock.

God natt!