I ärlighetens namn

Hej min vän. Hopps allt är väl med dig vart du än befinner dig och vad du än gör.

Har inte sovit så mycket inatt pga olika jobbiga anledningar. Samtal och tonåringar. Småpanik och ångest men det löste sig. Tack och lov.

I morse fick jag ett sms från min vän Viktoria att det står frukost och väntar utanför dörren till mig och Mio.

Vilken vän! Vilken omtanke! Vilken kärlek! Tack!

Så jag och Mio fick en god start på dagen. Mackor, bullar, smoothie och annat gott.

Inte för att vi har kommit så långt. Vi hasar fortfarande runt i pyjamas 🙂

Får bo hos min älskade vän Ewa som ställer upp på ett helt fantastiskt sätt. Jag och pojkarna får bo här nu när allt är lite upp och ner. Vi sover i mina flickors gamla våningssäng som Ewa fick när vi flyttade. Mio på överslafen och jag under. Varje gång han rör sig så tror jag att sängen ska braka ihop. Men mysigt är det ändå. När William är här, som mest sover hos kompisar i stan, så har vi madrass också. Vi i ett rum. Lite av den där kollektivkänslan som jag älskar 🙂

Som du säkert har förstått så mår jag inte särskilt bra. Har inte gjort det på ett bra tag.

Är inte rädd för att blotta mig och berätta för jag tror att många kan känna igen sig och då är det skönt att veta att man inte är ensam. Tänker inte skämmas. Ingen ska behöva skämmas över att man inte mår bra.

Detta är absolut ingen självömkan och jag vet att andra människor har det sämre och mår sämre än jag men nu är detta min blogg och mitt liv. Så du som känner att du vill kasta skit… stänga av datorn, lägg bort mobilen och ta en promenad. Lägg din energi på nåt annat.

Men du som förstår och kanske själv inte mår bra så kan vi stötta varandra.

Well, livet är inte alltid så lätt. Man kan bo i ett vackert hus, i ett varmt land, ha underbara vänner och familj, bra jobb och utåt ha allt men det är ju inte allt. Men så klart mycket.

Vad vore livet utan kärleken till och från vänner och familj?! För det är viktigt. I alla fall för mig. Men vad är livet om du inte har en inre lycka. Det är ju viktigast.

Allt ligger inom en själv. Jag har aldrig själv trott att jag skulle kunna gå in i väggen eller få en depression. Jag är tuff och stark, har varit med om så mycket så jag klarar mig. Bara att förtränga, lägga på locket, borsta av det och gå vidare. Men så var visst inte fallet.

Ärren som jag fått är så hårda och har gjort min hud extra hård har jag tänkt. Men där under var den visst mjuk och skör. För det är jag. En konstig blandning av en hårdhudad typ och en högkänslig personlighet.

Det här kom som en oväntat käftsmäll från sidan. Helt utan att jag fattade vad som hände.

För visst kan man inte bara lägga locket på och gå vidare. Inte med allt. För en vacker dag så bubblar det över.

Mycket har hänt i mitt liv. Mycket som jag själv inte tror jag tagit skada av men kanske har jag det. När jag berättat om vissa saker som jag själv lämnat bakom mig så sitter lyssnaren i chock.

Bara senaste åren har det varit död, sjukdomar, trauman och sorg men också underbara glädjande saker som hänt. Men tyvärr så är det ju det jobbiga händelserna, dom där elaka orden som sätter djupast spår. Inte skratten och värmen.

Jag har känt mig tom och orkeslös. Vissa, många dagar, har jag inte ens kommit ur sängen. Ligger bara i flera dygn och sover. Orkar ingenting. Men vissa dagar så måste jag och då tar jag ut den lilla orken jag har. Hittar på saker med mina barn, familj och vänner. Det är glädjande men inte som förr.

Jag är liksom inte mig själv. Inte glad. Bara tom. Ledsen och arg.

Mycket har kommit nu med flytten och olika viljor. Att behöva ta stora beslut som gör ont i hjärtat, känna sig ensam, så oändligt ensam, i det och inte veta varken ut eller in. Bara att alla vill så mycket och det hänger på mig. Det är jag som ska ta beslut….

Och på bekostad av min egna lycka. Men så är det. Ibland måste man lägga sig själv åt sidan för att dom man älskar ska vara lyckliga.

Och det har jag gjort. Som ”grädde på moset” när jag redan mår skit. Men så är livet.

Jag ser inte framemot nåt, har ångest att jag inte orkar göra nåt, ångest att jag mår som jag gör, panik över att inte veta hur jag ska mig ur det. Känner mig otillräcklig, värdelös, ful. Har inte ork att vara alla till lags men ändå ligger det där dåliga samvetet och gnager i mig för att jag inte svarar i telefon, tar den där fikan eller hör av mig till vännen som jag inte träffat på länge. Vill att alla ska vara glada och må bra.

Mio kommer också stanna kvar i Sverige, som William. Vilket gör ont. Ondare än ont. Men det är hans önskan och att se Mio så lycklig gör mig mitt i allt lycklig. För jag vill att mina barn ska vara det. Mina pojkar är stora och har alltid varit hos mig och med mig… och så klart kommer dom alltid vara med och hos mig men på ett annat sätt. Men det är jobbigt. Inte för dom men för mig. Huvva, börjar storgråta bara av att skriva till dig.

Gråter gör jag hela tiden. Kan inte sluta eller kontrollera tårarna. Kommer i tid och otid.

Livet. Min vän. Livet. Men det måste gå vidare. Och det gör det. Bara att kämpa och hitta tillbaka. Vet inte riktig hur ännu men snart är jag tillbaka i vardagen så då kanske det blir lättare.

All Kärlek ♥️

291 reaktioner på “I ärlighetens namn”

  • Ani skriver:

    Ååå vilka fina ord… berörde mig djupt❤️
    Ta hand om dig och ta den tiden du behöver
    För att bli bra igen…. vi finns här

  • Ullis skriver:

    Har känt det och läst det mellan raderna. Och känner så igen mig. Jag hamnade precis i samma situation förra året. Har kämpat med många saker och klarat mig. Varit ensam med tre barn. Ekonomi, jobb, sjukdomar och död. Sen träffade jag en underbar sambo och vi kunde efter 4 år äntligen bo tillsammans med våra barn. Då valde mina två stora att inte bo med mig längre. Jag stod mellan att välja med att bo med min kärlek eller bo med mina barn. Då brast det liksom. Jag hamnade i en depression. Hos min psykolog så förklarade han det som att jag har stått mitt i en korsning och parerat i flera år för att inte bli påkörd.Kämpat för att vi skulle överleva. När någon plötsligt räddade mig och ställde mig på trottoaren så kom chocken. Jag behövde inte vara stark längre och därför föll jag ihop. Kanske är det så för dig? Du har stått mitt i korsningen så länge att plötsligt så gick det inte längre. Du kom upp på trottoaren men nu kommer allt du kämpat för fram. Du faller ihop eftersom du inte orkar kämpa mer.

  • hanna H skriver:

    Tack för att du är så fin och delar dina tankar. Mkt igenkänning. Hoppas att allt snart känns lite lättare. Tankar till dig.
    Hanna H

  • Marita skriver:

    Förstår exakt hur det är och inte må bra i själen , förstår att det är tufft att båda killarna stannar kvar i Sverige , som Mamma vill man gärna ha kontrollen vilket man inte riktigt har på samma sätt som när dom bor hos den andre föräldern , jag vet för jag har haft det likadant en gång i tiden . Stor Kram till dig Hannah det tar tid men det kommer bli bra till slut ❤️ Tänker på dig Hannah ❤️

  • Susanne skriver:

    Du är inte ensam Hannah! <3
    Har liknande känslor som du, men det kommer att bli bättre!! Hoppas du har någon kontakt förutom familj som du kan prata med. Kan vara bra att prata med någon professionell för att få verktyg att hantera sitt mående, Framförallt också för att inte behöva ta hänsyn till känslorna hos den man pratar med. När jag pratar med någon nära tar jag alltid hänsyn till den, om inte annat omedvetet. Självklart är min omgivning otroligt stöttande men det kan vara bra att få ösa ur sig.

    Det kommer att vända! Många kramar

  • Ann-marie skriver:

    Hej min vän! Så fint skrivet av dig. Förstår hur du känner det, svårt när barnen blir vuxna o flyger ur boet. Jag bor oxå i Spanien, Guadalmina Slta! Min sambo sedan 18 år ( har varit tillsammans i 32 år) dog helt plötsligt vid frukostbordet ute på terrassen den 8 juli. Trodde inte jag skulle kunna leva utan honom men måste! Man får hålla fasaden utåt men på kvällarna kommer tårarna. Är 73 år så ingen ungdom längre. Måste fokusera på allt roligt o fint vi haft tillsammans och det måste du oxå göra för att orka gå vidare. Se framåt och gläds över din fina familj o vänner! Kram

  • Jenny skriver:

    Kram till dig fina! Har det också tufft med ett barn som inte orkar eller vill leva. Sover knappt och det börjar ta ut sin rätt. Panikslagen är ett ord jag känner hela tiden. Man får bara hoppas att det går över. Men just nu så står livet still

  • Lisa skriver:

    När käftsmällen väl kommit så går det inte att skynda på att resa sig. Det kommer när hjärnan och hjärtat tycker att man är redo att börja resa sig. Det går inte att forcera, hur mycket man än skulle vilja det. Du skriver vackert och modigt om det svåra som drabbar så många. Jag önskar dig att du snart ska må bra igen❤️

  • Tina skriver:

    Tack för att du delar med dig. Utåt sett ser du ut att ha allt, men inuti förstår jag att vi tampas med samma saker. Kanske behöver du också hjälp utifrån med terapi för att reda ut känslor och tankar. Jag önskar dig lugn och bättring!

  • Sofia skriver:

    Fina Hannah, så modigt och starkt av dig att våga öppna upp i den inte allt för trivsamma bloggvärlden.
    Du är inte ensam!!! Låt andra ta hand om dig, precis som du tar hand om alla andra när de faller.
    Vi är många här inne som läser dig blogg varje dag, känn inga krav…inga måsten, vi finns här i alla fall.
    Vi vet ju lite av vad du och din familj har tvingast gå igenom, det är inte så konstigt att det bubblar över, för dig kanske det känns så, men försök att acceptera det och tillåt dig själv att vara ledsen och under isen.

    Jag har en son som är åtta år, det har alltid varit han och jag. Kan verkligen förstå hur det måste kännas att inte vara lika ”behövd” längre. Tack vare att de alltid har haft dig vid sin sina, vågar de ta beslut och är rustade för att möta världen på egen hand.

    Vill bara ge dig en stor varm kram, torka en tår från kinden och säga att tids nog kommer allting att kännas bra.
    Ta hand om dig fina Hannah!
    Kram

  • Anna skriver:

    Efter förändringar, framgångar. Motgångar, Sorger, olyckor
    Konflikter, dödsfall på kort tid behöver du nog stanna upp. Landa. Läka. Bearbeta. Inte svår att förstå att det har varit för mycket o tufft. Kram anna

  • Anna skriver:

    Blir så ledsen när läsare pressar fram inlägg av dig. Märker dem inte. Kan de inte läsa att du kämpar. O förstå att dina inlägg tar tid o vissa saker måste du själv landa i o förstå innan du ska försöka få andra att förstå saker du knappt själv förstår. Vissa som mår dåligt lägger istället upp reklam för att fylla ut. Då är det oxå fel. Ingen blir nöjd. Kram anna

  • Lena skriver:

    Hej
    Jag känner igen mig så i vad du skriver och ibland är det för många saker som gör att bägaren rinner över helt enkelt . Jag har själv 4 barn i olika åldrar och alla har inte samma pappa. Man slits åt olika håll , olika viljor och man försöker vara alla till lags. Man ska va en bra mamma, en bra syster , bra hustru och bra älskarinna ….det går ju inte ihop jämt. Det händer saker i familjen , dödsfall, sjukdom mm och då måste man va stark fast man bara för att dra täcket över sig och inte gå upp. Sen börjar man sova dåligt och man hamnar i en ond spiral . Jag känner så igen mig,

    Vi kan väl stötta varandra

  • Anncharlotte skriver:

    Kära Hanna.
    Om du inte redan sökt terapi, ska du absolut göra det.
    Antingen via landstinget, om du är skriven i Sverige fortfarande eller privat. Säkert behöver du antidepressiva också om du inte redan har det.
    Tomhetskänslan är inte att leka med o får inte ta över din tillvaro. Har varit där du är, trots att jag själv är Psykoterapeut, därför känner jag allvaret i det.
    Kanske ska du stanna i Sverige ett tag o ge dig själv utrymme, tills du mår bättre.
    Kanske behöver du fundera över hur du vill att ditt liv ska vara.
    Har själv hus i Spanien, men har valt att ha boende i Sverige också, för att ha båda möjligheterna. Solen är glädje, men det är skillnad på vardags glädje o semester glädje, om du förstår vad jag menar. Sen är du också i ”mitt i livet ” krisen vilket också sätter igång många tankar. Hoppas du har stöd ifrån din man, för det underlättar förstås. Lycka till Hanna. Kram

  • Anna skriver:

    Alla upplever tuffa perioder i livet. Du fick mycket på kort tid
    Kanske får du därför framöver flera år utan jobbiga saker. Där du får ro att andas, landa… Kram anna

  • Karin skriver:

    Fina fina Hannah❤️
    Jag fick också ”käftsmällen” för några år sedan. Förstod ingenting då jag alltid hade varit stark, varit lejonmamman till mina barn och alltid löst allt. När tryggheten till slut fanns där och någon tog emot mig när jag föll så kom smällen…
    Ta allt i små steg. Minimera kraven på dig själv och se till att du andas, sover och får vila.
    Det sliter en i stycken då man måste skiljas från barnen i perioder, oavsett hur stora de är, men du klarar det. De kommer tillbaka. ❤️
    Varma kramar och styrka i mängder till dig

  • Anna skriver:

    Vissa verkar va blinda o ej kunna läsa. Lyssna. Allt det ovan har du ju egentligen redan berättat. Då o då o mellan raderna. Men ändå Modigt o starkt att försöka sammanfatta en del av de saker o känslor som kan vara svårt att förklara fullt ut både för sig själv o andra kram anna

  • Ann-Sofie skriver:

    Tänker på dig och skickar många varma kramar och hoppas att du snart kan känna den där glädjen och orken igen ♥️

  • Marie skriver:

    Vill bara skicka en kram!
    Ta hand om dig.

  • Annica skriver:

    Varma kramar! ❤️

  • Heidi skriver:

    All kärlek och styrka till dig❤️

  • Yvette skriver:

    Thanx for sharing it will help somebody else ! God Bless !!
    Ps.Eat!!☺☺☺

  • Anna skriver:

    Många känner som du o är med om liknande. Men inte många är offentliga o dessutom ärliga o öppna. Du är verkligen en fantastiskt fin människa. Stark. Inte ett dugg svag. Vet du varför jag vet det? Jo. Att visa sårbarhet o skriva om svagheter. Det är den allra största styrkan!! Du har inget att skämmas för
    En vacker o stark tjej på in o utsidan. Vissa verkar inte förstå vad styrka är. Dem ska du inte lyssna på. Inte heller ska du lyssna på dig själv när du intalar dig att du inte räcker till. Säg till dig själv på skarpen o sluta. Va stolt!! Kram anna

  • Ulrika skriver:

    Kram till dig❤️

  • Mimmi skriver:

    Fina Hanna❤️Vet vad du går igenom, ta hand om dig!

  • Anna skriver:

    Märkligt det där att vissa verkar tro att man inte kan va ledsen, trött, sjuk, om. Man har familj. Hus o pengar. Handlar ju inte om det. Ser o hör gång på gång att bördan då blir större för många. De skäms nästan o mår ännu sämre för att de mår dåligt trots de har massa saker. Ond cirkel… Kram anna

  • Magali skriver:

    Hej vännen, jag känner igen mig så väl och blir alldeles gråtfärdig bara att läsa hur detaljerad du förklarar din ångest, oro och din frustration. Jag förstår, jag är där med nu.
    Men livet har en gång, men det är bara du som påverkar den. Jag har följt dig i så många år och sett och läst dina upp och ner gångar i livet. Men var inte ledsen, se det här tiden som ett prov på din styrka. Se dig själv som att ljuset i målet är du och ingen gör det bättre än du själv. Och att koppla bort alla måsten, skadar ingen.
    Ta en stund eller två att fundera på vad du behöver för hitta dig själv igen. Ett stort kram till dig. Du är så värdefull

  • Majsan skriver:

    Kram❤❤❤❤❤

  • Annika permyr skriver:

    Många kramar till dig Hannah! Har själv inte mått riktigt så dåligt. Men kan nånstans ändå förstå hur du känner. Man vill ställa upp för alla runt om så att det mår bra och framför allt vill man att familjen skall må bra och ha det bäst.
    Allt detta innan man tänker på sig själv…
    Hoppas att det löser sig för dig på bästa sätt.
    Har läst din blogg i flera år och uppskattar den väldigt mycket. Din värme och omtanke lyser igenom hela bloggen.
    Ta hand om dig och hoppas att du snart mår bättre. <3

  • B skriver:

    Snälla Fina
    Du är absolut inte ensam och du kommer ta dig ur detta även om det tar tid. Skönt att höra att du har människor runt dig som bryr sig. Stressa int❤

  • Iréne skriver:

    Hej Hannah!

    Tycker du är modig och stark som blottar ditt inre på din blogg men tror också att kärleken från dina bloggläsare är större än från de som gottar sig i andras olyckor o sorg.

    Jag tror dock att alla har vi våra ryggsäckar att bära och livet är inte alltid så roligt även om du verkar ha ett underbart liv utåt sett hjälper inte det om det finns sår eller problem inom dig.

    Jag har själv barn och kan förstå att det känns tufft om barnen vill stanna i SVerige men en dag lämnar de ändå boet och blir egna självständiga individer MEN de kommer alltid vara dina kära barn.
    Att bryta upp från sin ivanda miljö är nog inte heller så lätt för dem då de är lite äldre än sina systrar.
    De älskar dig lika mycket för det.

    En dag i taget.

    Många varma kramar
    Iréne

  • Lina skriver:

    Du är inte ensam!

  • ELin skriver:

    Livet. <3

  • Annika skriver:

    Hannah
    Har aldrig skrivit till dig tidigare
    Men det här inlägget berör mig på djupet
    Det är många av oss som kan ta lärdom av det du så ärligt sätter ord på
    Nämligen att vi inte inser hur viktigt det är att stanna upp och reflektera över hur våra livshändelser påverkar oss
    Vi är inte tillräckligt rädda om oss själva
    Vi överger oss själva gång på gång
    En konsekvens blir att vi därmed också tappar aktsamheten om våra närmaste
    För när vi tappar fotföstet
    förlorar vi både förmågan att se våra egna och våra käras behov
    Vi vill bara väl men är så avtrubbade att känslor som övergivenhet och svek tar över
    Vi tänker fel, agerar fel, vi tappar bort våra äkta känslor
    Lever på ytan
    Och till slut blir det ohållbart
    Allt vi förträngt kommer ikapp
    Insikten om hur händelser egentligen påverkat slår hårt

    Jag försöker hela tiden bli bättre på att känna in
    Lugna mig och värdera mitt nästa steg innan jag tar det
    Försöker förstå mig själv
    Vilka tankar jag har
    Vilka känslor som återkommer
    Varför känner jag mig t ex ensam och ledsen?
    Fast jag har en kärleksfull relation
    Vilka händelser i livet har jag tagit för lätt på eller förträngt?

    Jag försöker komma fram till när det känslomässiga behöver stå tillbaka för mer förnuft?
    Klarsynthet i stället för grubbel?
    Hannah, försök att inte överge dig själv denna gång
    Och aldrig någon mer gång.
    Kram

  • Anna skriver:

    Dina barn älskar dig o du älskar dina barn
    Det kan alla se.
    Och förstå. Men
    Svårt när dem blir stora
    De vill va självständiga
    Men kärleken är den samma
    Förstår att efter dödsfallet att du helst vill ha dem nära dygnet runt
    Trots ålder. Men så känner du nog när du är pensionär oxå
    Kram anna

  • Anna skriver:

    Hur är det man säger lufttub på sig själv först sen andra

  • Anna skriver:

    terapi eller antidepressiva? Hjälper det verkligen alltid? Om man har mycket tungt när det känns som om bara inte det hade hänt hade jag varit mig själv.. Terapi dra upp allt o få tillbaka alla känslor. Antidepp döva känslorna?
    Eller landa o läka i lugn o ro?

    Kram anna

  • Marie skriver:

    Skickar lite kärlek, du är inte ensam. Ibland är livet skit helt enkelt, men oftast vänder det som tur är.

    Det blir bättre

    Kram På Dig

    Hoppas du får en fantastisk födelsedagsfest!!

  • Carina S skriver:

    Kära du! Har läst din blogg många år, sedan jag bodde på Koh Lanta och förstod att du och din familj också var där periodvis ( vi en del gemensamma vänner, men vi har aldrig träffats). Jag har alltid gillat din blogg och din ton, upplever ( genom din blogg förstås, eftersom jag inte alls känner dig ) att du är en väldigt fin och omtänksam mamma, fru,vän, syster,dotter. Ni har en sån fin familj du och Peter, och verkar måna om det som är viktigt i livet. Ibland har jag slagits av ditt tempo, och känt förundran över att du orkar och verkar hinna med alla hela tiden ( och återigen, endast baserat på det du skriver i bloggen ) middagar, fester, tumanhand resor, aktiviteter med barnen, grillkvällar m. m. Har själv levt väldigt intensivt i perioder, och känner nu att jag får och kan säga nej till saker, även om det varit väldigt svårt. Kan fortfarande känna dåligt samvete ifall jag tackar nej till en vän som vill hitta på något, eller faktiskt strunta i att svara i telefon när det ringer om jag känner för det. Kom ihåg att du är lika viktig som någon annan, man kan inte hinna med allt man vill, det tar både tid, kraft och energi att ” finnas till ” för andra. Har alltid trott jag är extrovert, då jag är löjligt nyfiken på andra människor och oerhört social, men kommit på att jag är introvert, dvs , jag tankar energi inifrån mig själv, att bara vara, ligga i en hängmatta och få tänka till punkt, en hel obokad helg…. Såklart är det bra med balans i allt. Har två vuxna barn, och har tyckt det varit så otroligt roligt, verkligen njutit av att vara deras mamma…det känns svårt när det växer upp och väljer andra ex kompisar, men glöm aldrig att de älskar dig över allt annat, den kärleken du gett dem har gjort dem så trygga att de nu kan släppa taget lite och prova sina färdigheter. Lycka till med allt, och hoppas du känner dig bättre, allt är en process och måste få ta tid. Kram !

  • Anna skriver:

    Att du inte räcker till o känner dig värdelös är verkligen inte nåt du ska fortsätta intala dig själv.du är mamma fru syster dotter , vän gör massa saker många andra ej orkar o hinner. Du är mer än tillräckligt. Du har för höga krav. Känner för starkt o låg självkänsla o självförtroende tror jag
    Kanske kbt hade varit bättre än terapi där allt hemskt återberättas i detalj. Igen
    För en högkänslig är det ju som att va med om skiten ännu en gång… Kram anna

  • Susan skriver:

    Kanske 40ars kris ? If so…it will pass fast. 🙂

  • Anneli skriver:

    Hej Hannah ! Har liknande bakgrund som du ; gått igenom massor på samma gång (jobbig skilsmässa , sjuk pappa , ensamt ansvar över barnen , utbildning …) men alltid varit den starka som klarat allt och trodde aldrig jag skulle vackla eller vara svag … har haft Två lunginflammationer på kort tid och högt blodtryck .. känner ångest och Depp … men då många är beroende av att jag står upp på benen kan jag inte ramla … för vad händer då … ?! Har ständigt katastrofkänslor att nåt ska hända barnen och svarar inte tonårstjejen i mobilen är jag övertygad om att nåt hemskt har hänt … detta är SÅ jobbigt och jag känner att jag klarar inte detta så länge till … så vill bara säga att jag verkligen förstår dig till 100 procent … man får försöka ta en dag i taget och kanske prova nån slags terapi ? Men jag går ständigt med dåligt samvete över folk (vänner , familj , barn ) som jag sviker … usch det känns så svårt . En bamsekram till dig och på ett sätt skönt att inte vara den enda som känner såhär (självklart önskar jag inte att andra mår dåligt men du förstår … )

  • D skriver:

    Detta inlägget berörde mig djupt! Jag som troende måste bara dela med mig av en text. Jag vet inte exakt hur det står i Bibeln men nåt i denna stilen: Gud ger dig inte större börda än du klarar av! Ibland när livet har känts extra tungt har jag tänkt på detta. Du är inte ensam fina du, alla människor bär vi på något som tynger oss. Min vän som är 45 år äldre än mig sa till mig en gång att livet kommer ikapp… Tänkvärda ord som ofta återkommer till mig. Samtidigt kan man inte sluta leva för det för att undvika göra misstag. För det gör vi alla. Jag hoppas innerligt att du kommer få må bra snart igen. Ta din tid och ta hand om dig!!! Kramar från mig ❤️❤️❤️

  • Anna skriver:

    PS även om själen o huvudet e slitet.

    Glöm ej att kolla upp kroppen på vårdcentralen. Järn. Vitamin. Sköldkörtel. Mm osv gör ju allt värre o saker tyngre. O glöm ej kost, motion. Sömn. Nöje. Avslappning. Gör mer än man tror.

    O framför allt
    Va snäll mot dig

    Kram o ha nu en bra höst hannah
    Du är verkligen värd det

    Kram anna

  • Jeanette Hellman skriver:

    All kärlek till dig! Pratar du med någon? Kanske du behöver få lite tabletter för att orka och ta dig upp till ytan igen! Kram till dig från Björklinge

  • Anna skriver:

    Ps

    När du trodde jag inte gick bredvid dig för du såg inga spår i sanden, bar jag dig.
    Nåt ur bibeln

    Kram anna

  • Anna skriver:

    Ibland kan det hjälpa att bara prata om det o va ärlig mot andra o sig själv. O att va snäll mot andra o sig själv. O att andra e snälla mot dig
    Kram anna

  • Åsac skriver:

    Känner med dig. Ibland kommer allt ifatt en och det blir jobbigt en period i livet.
    Kram ❤️

  • Helene skriver:

    Kärlek och styrka till dig Hannah och alla ni andra som berättar era erfarenheter från livets hårda skola.

  • S. V. S. skriver:

    Låter knasigt, men jag behövde läsa detta. Ätt livet inte är rosenrött hos alla andra.
    Har precis fått diagnos utmattningssyndrom, och mår så himla dåligt vissa dagar. Har ångest över allt jag hade tänkt göra under min föräldraledighet, ångest för ev sjukskrivning och försäkringskassan, och ångest över vad om det år något annat allvarligt då jag har så starka somatiska symptom. Och allt man inte orkar med… Suck.
    Försöker vara positiv, men det är inte alltid lika enkelt.
    Det man märker är att kompisar och bekanta också kämpar med sitt, om man vågar dela med sig. Och det är riktigt skönt att känna stöd av någon som vet hur det är.
    Du är inte ensam. <3

  • Julia skriver:

    Stor kram till dig ❤❤

    Har du tittat på dina sköldkörtelvärden? De låter väldigt mycket som att de kan spela in. Mitt tips är att gå till en spansk läkare och inte här i sverige. Läkarna kan inget om ssk-sjukdomar tyvärr.

  • Anna skriver:

    Å du har rätt att känna o må precis som du gör. Jämför dig aldrig med andra. Alla känner olika. Kram anna

  • Maja75 skriver:

    <3

  • Lena skriver:

    Finaste ❤️ all kärlek och styrka till dig kram från en 5 barnsmamma på 51 år.

  • Sara skriver:

    ❤️❤️❤️

  • Tess skriver:

    Tycker du ska skala bort allt just nu som inte är nödvändigt. Det absolut viktigaste är dina barn och du. Dina vänner förstår att du inte orkar just nu, de riktigta vännerna finns kvar. Du ska vila, träna, sova och äta bra. Och något kreativt; skriv, måla eller nåt. Kom ihåg: lyssna på kroppen även om hjärnan vill göra massa saker annars blir det bakslag. Varje liten sak du gör ska du berömma dig själv för! Du går upp ur sängen, du ser till så barnen kommer till skolan, du lagar mat osv. Det räcker med det just nu. Släpp kraven på dig själv, varva ner. Lyssna på vad ångesten försöker säga dig. Som du säger, man kan inte fly för alltid. Har själv varit deprimerad vid flera tillfällen och när det känns som värst säger jag flera gånger till mig själv ”det kommer bli bättre, inget varar för evigt”. Stor kram.

  • Ulrika skriver:

    Så modigt av dig att ta upp detta. Reagerar starkt på att du har fått stå tillbaka och vara till lags. Det finns en gräns även för dig hur mycket du ska orka utan att tappa bort fig skälv. Svår balans❤️ Och som jag har läst här inne hos dig så många gånger då du gett tröst & stöd: du är värdefull & älskad, så skickar jag tillbaka detta till dig❤️

  • mia skriver:

    Hoppas att allt löser sig. Jag mår också skit, oftast faktiskt.. Finner aldrig ro och lycka. ajg vet ju inte varför och dömer dig inte, men förstår inte varför du inte bor i Sverige. Så du har alla dina barn omkring dig? Jag skulle aldrig orka vara så långt ifrån nära och kära.. Det måste påverka dig ännu mer i ditt mående <3

  • Sofia skriver:

    Fina du❤️
    Blir verkligen berörd av dina ord. Förstår hur jobbigt det måste vara att inte ha alla barnen på ett och samma ställe.
    I mina öron låter det som att du behöver professionell hjälp. Det kanske du redan har. Tror att allt kommer lösa sig och att framtiden är ljus. Tack för alla dina inlägg genom åren. Läst din blogg sedan Liv föddes och jag satt hemma med en nyfödd.

  • Anna skriver:

    Det e svårt o tillåta sig må dåligt när man e en sån som vill alla ska må bra. Inte tynga andra med sig. Men det är kanske just därför du mår dåligt förutom hsp o allt som hänt. Att du tänker för mkt på andra
    Kram anna

  • tant mumman skriver:

    kära Hannah, vi mammor går alltid med ånger och oro för våra barn. Att något ska hända, som aldrig händer. Barnen har lättare att frigöra sig utan ånger o oro för sin mamma.
    Du duger som du är, glöm aldrig det. Du gör så gott du kan o mer där till. Man måste säga nej ibland utan att vara en dålig mamma. Be om hjälp, den finns.
    Fläng inte runt o gör din födelsedag till en bamsefest o du själv ligger utslagen på din dag.
    Kramar från Öland

  • Lotte skriver:

    Massa kramar min cybervän❤

  • Anna skriver:

    Eftersom du alltid vill att andra ska må bra. Släpp bloggen. Prestera inte. Låt läsare, familj o vänner finnas för dig istället kravlöst för att de vill. Du har inte ansvar att hela världen ska må bra. Du är viktigast. Kram

  • Mammis! skriver:

    Åhhh tårarna bara rinner när jag läser ditt inlägg..så starkt så känslosamt och så vackert på samma gång <3 kan riktigt känna din känsla <3 ryser..hoppas att du snart ska bli glad igen..tack för dina inlägg fina Hanna <3 kramar om dig <3

  • Malin skriver:

    Skickar en styrkekram ❤️

  • Lena skriver:

    Så starkt av dig att skriva ärligt hur du mår, jag är också HSP = Högkänslig och känner igen mig i dig…och det att vara stark, ha inre styrka trots känsligheten.

    Styrke kramar ❤ Och allt kommer att kännas lättare, och allt sker oftast till det rätta i slutänden.

  • Anna skriver:

    Ibland verkar folk tro att bara för man har nåt stort. barn. Pengar. Sin kristna tro. Hus. Båt, karriär Man. Sol. Egen helikopter, osv Att man inte har risk o bli sjuk stressad ledsen trött
    Så funkar det ju inte
    Kram anna

  • Anna skriver:

    Livet med hsp e nog tufft nog som de e utan trauma sorger död o förändringar. Bra o dåliga. Inte konstigt du e trött. Kram anna

  • Anna skriver:

    Den som inte först tar hand om sig själv har svårt ta hand om andra
    Därför är det mer ego att inte ta hand om sig själv. För då orkar man ju inte finnas för andra
    Så tänk tvärtom. Sluta va ego hehe. O unna dig istället saker. Lite märkligt kanske men ligger nog nåt i det
    Kram anna

  • Biggan skriver:

    Åh. Har förstått så länge att du inte mår bra. Det syns i dina ögon. Ingen är osårbar och ingen orkar allt. Ta god tid på dig och skaffa bra hjälp. Sök vården och sök tills du finner en bra psykolog som du känner att du kan lita på. Det är så skönt att ösa ur sig till någon man inte behöver ta hänsyn till. Du har redan tagit det första viktiga steget. Att erkänna att du inte mår bra. HA INTE BRÅTTOM OCH JÄMFÖR DIG INTE MED DEM SOM HAR DET VÄRRE. Ta små steg och hitta en strategi som funkar för dig. Men framförallt sök bra hjälp så du kan sortera dina känslor. Ta hand om dig. Stor varm kram. Du är värdefull även när du är liten.❤️❤️❤️

  • Therese skriver:

    Vill bara skicka massor med styrkekramar till dig❤️ Önskar dig oändligt mycket villkorslös kärlek där andra sätter dig främst. Men det är som du skriver att man måste börja med sig själv först. Fundera på vad du blir lycklig av utan att tänka på någon annan och följ ditt hjärta och se vart det leder dig. Tycker du och dina pojkar är otroligt fina och dina två döttrar oxå naturligtvis. Massor med styrka till dig!!! ❤️ ❤️ ❤️ ❤️

  • Idamarie skriver:

    Jag gick själv i flera år med konstant ångest som höll på att äta upp mig. Till slut ringde jag till min vårdcentral och grät, där kom vändningen. Fick träffa en fin läkare som tog mig på fullaste allvar redan samma dag. Jag fick tabletter mot depression och ångest och jag vill säga att det räddade mig. Jag skulle tagit tag i det långt tidigare om jag vetat att det skulle hjälpa mig att må så mycket bättre. Hjälp finns att få, jag lovar ❤️❤️

  • Anna skriver:

    Nu har du ju säkert allt ordnat men annars kunde dina vänner fixat ditt kalas. Alltid tyckt de är märkligt att fixa eget kalas när man fyller år som vuxen haha. Va ej rädd för o ställa in det. Men inte heller rädd för att testa. Kan ju gå bra o du växer Av att klarat det kram anna

  • Anna skriver:

    Tror du kan komma att må hur bra som helst om du landar i det som hänt tar de lugnt o lär dig se det positiva med din hsp

    Kram anna

  • Lotta skriver:

    Vill bara sända dig♥️Och hoppas att du mår bättre snart!
    Små barn små bekymmer o stora barn stora bekymmer..Ja det är riktigt tufft när barnen växer upp även om målet som förälder är just att de ska bli självständiga! Men om barnen bara är lyckliga så kan man stå ut med mycket!
    Kram

  • H skriver:

    Min erfarenhet av livet är att man tyvärr måste bottna för att hitta sig själv. När det gäller riktigt elaka ord och tillmälen så följer de tyvärr med resten av livet – de själsliga ärren är precis som ärren på kroppen och försvinner aldrig helt. Önskar dig av hela mitt hjärta det bästa i livet.

  • Anna skriver:

    Om man mår dåligt e de nog lätt o tro o tänka bara sommaren blir varm blir allt bra. Bara jag får färgat håret blir allt bra. Efter det mötet kan jag andas ut o börja leva o så blir man ännu mer ledsen när det inte blev den effekt man trodde eller jobbar dygnet runt eller skaffar saker e med folk mm för slippa känna. Men det handlar inte om vad som kommer sen. Utan att leva i nuet o acceptera o bearbeta det som varit. Kram anna

  • HaNna skriver:

    ❤️

  • Linn skriver:

    Det kommer gå över och det kommer bli lättare! Du får bara ta dag för dag! Starkt att du delar med dig!

  • Berit skriver:

    Stor styrkekram till dig finaste Hannah ❤️

  • Anna skriver:

    Men om du mår så dåligt av att killarna vill stanna i Sverige varför gör ni ej det med då? Så ni alla kan vara tillsammans?? Så vet man ju att det alltid blir när barnen är tonåringar, de vill ju vara hemma

  • Nina skriver:

  • Anna skriver:

    Ofta finns bra hjälp både av vänner o sjukvård o hälsovård

    Att erkänna att man behöver hjälp e första steget. Att du mår dåligt vissa stunder på en dag betyder inte att hela livet e dåligt o tillåt dig njut av glada stunder utan att tänka prestera o känna efter för mycket.

    Men glöm inte o landa själv oxå

    O hjälp kropp o själ på traven

    Har du testat meditation, avslappning, yoga?

    Motion, naturläkemedel mot oro,omega tre, vitaminer, magnesium. Bra kost mm
    Rosenrot?

    Kram anna

  • Fia skriver:

    Sätt ner foten ni skulle testa att bo i Spanien det funka inte för Mio. Flytta hem sen när han lämnat hemmet kan ni följa era drömmar om dom finns i Spanien.
    Skit i om andra gottar sig åh nu flyttar dom hem igen. Barnen först!

  • Från en som bryr sig skriver:

    Det är en fin egenskap att bry sig om andra mer. Tyder på stort hjärta. Men det är ej hållbart i längden om du samtidigt går genom tuffa saker. Då måste du låta andra. Vänner familj eller sjukvård ta hand om dig för en gång skull!!!!!

  • Madelene skriver:

    Hannah!
    Jag känner inte dig alls men har följt ditt liv och din blogg länge. Jag tycker du är enormt modig, intelligent och stark som vågar visa din sårbarhet. Det är styrka för mig! Jag tycker du beskriver en sorg och där jag förstår att det måste vara smärtsamt för dig just nu. Du beskriver det så himla fantastiskt bra också att livet handlar inte om det där fina huset och lyckan sitter djupare än så. Jag vill bara skicka varma tankar och massa kramar till dig. Ett fång vackra blommor översändes också du vackra själ!
    Varma kramar fr en mamma som känt mig som du gör just nu.
    Du är säkerligen bland de vackraste mödrar som finns här på jorden, om det kan vara till ngn tröst!

  • Från en som bryr sig skriver:

    Du vet väl om att du är värdefull att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull för ingen annan är som du!!!

  • Petra J skriver:

    Kramar till dig nu när du har det tungt!!

  • ANNE skriver:

    Har förstått en längre tid att du inte mår bra,leendet når inte ögonen. Flytta tillbaks,känns som du behöver familjen runt dig. Se det inte som ett nederlag utan ett prova på projekt. Barnen växer fort och det är ju det käraste man har.

    Kram från en ”tant”

  • Från en som bryr sig skriver:

    Du är verkligen en fantastiskt mamma!! Så kärleksfull

  • Malin skriver:

    Tack för att du delade mig dig av det allra innersta och blottat din själ för oss läsare.

    Jag lider med dig, det är tufft att höra att du kämpar med livets liv.

    Stora styrkekramar till dig ♥ ♥ ♥

  • Veronica skriver:

    Tack Hannah, tack för att du är så ärlig. Tråkigt att läsa att du har en tuff period.
    Jag själv sitter typ fast i mitt liv känns det som. Känner mig extremt ensam.
    Det är befriande att veta att man inte är ensam i världen om dessA känslor. Kram

  • Maria skriver:

    ❤️ du är stark ❤️

  • LoviSa skriver:

    Tack för att du delar med dig, fina Hannah.
    Jag är också inne i en konstig period. Känner mig låg och känslolös.. vill bara gråta men vet inte för vad.
    Snart är vi på banan igen.
    Kram ♥️

  • KataRina skriver:

    ❤️❤️❤️ stor kram till dig.

  • Från en som bryr sig skriver:

    Det är bra när folk är ärliga. Så känner sig andra inte ensamma o tror alla andra orkar allt utom jag. Då ökar nog psykisk ohälsa så du hjälper många både att va ärlig öppen få hjälp insikt o stöd!!

  • Malin L skriver:

    Här kommer en till styrkekram ! Man kan nog inte få för många ! Det är jobbigt ibland men det blir bättre . Bra att lätta sitt ❤️

  • Från en som bryr sig skriver:

    Allt blir bra i slutet
    Är det inte bra är det inte slutet.
    Du har alla förutsättningar till att må bra. En dag! Din tid kommer. Jag tror när vi går genom tiden att det bästa inte hänt än som Håkan sjöng. Snart får du njuta av allt. Tills dess. Dansa i regnet. Gråt i regnet!!

  • Från en som bryr sig skriver:

    Allt har sin tid.

    En tid att gråta en tid att le

    En tid att sörja en tid att dansa

    Fin bibel text
    Gogla

  • Lisa skriver:

  • Anna skriver:

    Hej Hanna❤ Har läst din blogg länge men aldrig skrivit något förut. Jag har också mått dåligt, och från ena dagen till den andra var jag helt golvad. Detta var några år sedan och jag mår bättre nu. Det viktigaste tror jag är att tillåta sig må dåligt och att söka hjälp. Det kommer bli bättre och du kommer att må bättre. Släpp alla måsten och krav❤ Stor kram

  • annemarie skriver:

    kära Hannah tror att du vet mycket om det jag tänker säja
    Det finns verklig hjälp ,nu menar jag inte nagra religiösa floskler utan tänkte peka pa Jesus som älskar dej som känner dej bäst Tillat Honom fa bära dej och dina bördor Din mamma kan självkkart hjälpa dej här önskar dej allt allt gott

  • Sarah skriver:

    Så ledsen jag blir av att läsa om ditt mående.. jag hoppas verkligen du hittar dig själv snart! Många, jättemånga, kramar

  • Annelie skriver:

    Vill bara skicka en stor kram. Jag trodde också att man alltid kunde ta sig samman och bita ihop, bara att jag inte fattade att jag gjort det SÅÅÅÅÅÅ mycket mer än många andra. Jag var utmattad. Har tagit mig framåt och igenom men det hade aldrig gått utan professionell hjälp. Och massor av tid.

  • Du skriver:

    Kanske är du i en bearbetningsfas. Å nu när du landat lite i nya landet. Har du fått tid o känna efter. Ibland kommer saker fram när man egentligen borde må som bäst då man känner sig lugn o trygg.

  • Du skriver:

    PS våga lyssna på dina näras tips o råd o hjälp

  • Sb skriver:

    Den här sången hjälte mig!
    Det vänder Va så säker.

    Var finnes det levande vattnet att få
    hos Jesus bara hos Jesus
    Var finnes väl bröd mitt öknen att få
    hos Jesus bara hos Jesus

    [Refräng]
    Hos Jesus, hos Jesus
    Där trivdes min själ så innerligt väl
    Det kan ej förklaras, det kan blott erfaras
    Hur saligt det är hos Jesus

  • SAra skriver:

    Den här sången hjälte mig!
    Det vänder Va så säker.

    Var finnes det levande vattnet att få
    hos Jesus bara hos Jesus
    Var finnes väl bröd mitt öknen att få
    hos Jesus bara hos Jesus

    [Refräng]
    Hos Jesus, hos Jesus
    Där trivdes min själ så innerligt väl
    Det kan ej förklaras, det kan blott erfaras
    Hur saligt det är hos Jesus

  • Britt skriver:

    Kära Hannah! För tre år sen gick jag igen precis samma som du beskriver. Det finns en väg ut ur depression och utmattning! Jag är på väg tillbaka och livet har blivit liv igen och jag kan se fram emot saker med glädje. Det är ingen lätt väg, men det går med tålamod och tålamod igen och träning på att säga nej ibland. Sen är Gud på vår sida också, vilket är en oerhörd hjälp! Kram

  • Helene skriver:

    Tack för att du delar med dig av ditt innersta ❤️Tycker du ska ta professionell hjälp om du inte redan har det. Inte bara vänta och tänka att det blir bättre med tiden. Känn inte att du måste träffa vänner på fika och så om du känner att du inte orkar, låt det komma sen. Stor kram och hoppas verkligen det blir bättre för dig! ❤️

  • Camilla skriver:

    Kära fina Hannah ❤️ Jag trodde också att det gick och trycka undan allt och bara köra på, tyvärr funkar det inte så utan allt kommer ikapp en till slut. Låt det ta den tid det tar för att få läka.
    Du är fin och underbar på alla sätt och vis.
    Massa kramar ❤️❤️❤️

  • Ann-Sofie skriver:

    Finaste Hannah, jag har följt dej o din fina syster sedan start, genom enorm lycka, glädje vardag o enorm sorg.
    Det är inte så konstigt att det blivit så här, man kan inte vara stark i evighet ens bara för sig själv.
    Än mindre när man försöker vara det för en hel familj, även om ni är en helt vanlig familj som bara råkar ha turen att kunna flytta lr glra andra saker så lever ni ett liv där ni hela tiden oxå måste skydda er från media o troll av olika slag.
    Man blir hårdhudad o van med tiden men man kan aldrig förutse nästa sak.
    Man tror man sörjt o börjat gå vidare när människor nära lämnar oss o så inträffar något litet o vi inser att vi nog sopade lite för mycket av sin egen sorg under mattan för att man vill finnas där för alla andra.
    Jag hoppas att du snart får lite sol o värme på insidan oxå de e du så värd❤️❤️❤️ Kram fina

  • Linda skriver:

    All kärlek till dig❤️❤️❤️

  • Vicky skriver:

    Kära Hannah, ta en dag i taget och ha inte dåligt samvete om du gråter. Även om det är svart nu så ska du se tillbaka på denna dystra tiden i ditt liv en dag. Då ligger den bakom dig. Stressa inte dina känslor. Sänder dig styrka och kramar.❤️

  • Karin skriver:

    Om det inte funkar bra i Spanien tycker jag inte att du ska se det som ett misslyckande att flytta hem. Ni provade och det blev inte som ni tänkt. Då kan man komma hem igen. Spanien finns kvar. Hoppas det ordnar sig. Ingen borde behöva må dåligt. Kram till dig och andra som behöver det.

  • Du skriver:

    Vet att en del troende tror att tron e svag om man mår dåligt eller att psykolog ej behövs. Så ska man inte tänka.gud hjälper dem som hjälper sig själv. O gud skapade psykologen.

  • Victoria skriver:
  • Johanna skriver:

    Fina Hanna❤️
    Jag tycker att du är en väldigt fin kvinna,mamma,fru,syster mm och lyssna till ditt hjärta!
    Det du bestämmer är helt okej oavsett vad du gör!
    Många styrkekramar ❤️

  • Lena skriver:

    Fina Hannah ❤️
    Starkt av dig att orka dela med dig av delar som tynger dig, har själv varit i liknande situation. Så småningom vänder det men jobbigt att inte vara riktigt glad och inte ha orken. Tillåt dig att vara ledsen, det visar på styrka. Massor av styrkekramar till dig ❤️❤️❤️

  • Anna skriver:

    Tack för att du delar med dig. Känner igen mig i mycket. Vi flyttade till ett annat land för två år sedan. Sonen stannade kvar i Sverige och dottern följde med. Hon stannade ett år och ville därefter gå high school i England då hon inte trivs här. Man känner sig så misslyckad som förälder och ångrar gång på gång beslutet att flytta. Nu åker dottern snart tillbaka till England för att studera och jag känner mig helt värdelös. Känner trots allt att det blir mindre jobbigt varje gång hon lämnar.
    Hoppas du mår bättre snart! Tack för en super blogg.

  • Elin skriver:

    Jag har följt dig sen Liv föddes men aldrig innan kommenterat. Jag förstår hur du känner, jag mår lite så i perioder. Tack för att du delar med dig, skönt att läsa att man inte är ensam. Jag hoppas att du snart mår bättre! Skickar kärlek och styrka i massor❤️ Tänker på dig! Kram!

  • Kerstin skriver:

    Notice: Undefined offset: 1 in /mnt/persist/www/docroot/wp-content/plugins/thoughtful-comments/fv-thoughtful-comments.php on line 1155

    Kära vän, vilket fint inlägg, du kan verkligen sätta ord på dina känslor. Förstår precis hur du känner, jag är en ’medsyster’ i högkänslighet och ångest. I perioder är det tungt, och du har visst för mycket som händer nu.

    Om du inte vill känna dig så ensam läs gärna min blogg som handlar om precis detta. Är lite äldre än du men känslorna är desamma. Stor kram till dig. Kerstin
    http://www.kerstinskanslor.se

  • Malin skriver:

    Fina du! ❤️ Hoppas du snart mår bättre! Tack för att du delar med dig! Varmaste kramar till dig !

  • ThereSe skriver:

    Hej, har samma känslor och tankar. Ibland undrar jag om det är en process och att man snart kommer att må bättre. Att jag har varit en mamma så länge att jag lite tappat min identitet som bara jag. Och när barnen blir äldre och man är förbi småbarnsåren ska in i en ny fas i livet. Hitta sitt nya jag. Nu först kommer tiden när jag har tid att stanna upp och känna och inte bara köra på. Att inte vara bror duktig utan att faktiskt bara strunta i att måna om alla och ha dåligt samvete. Tack för att du delar med dig. ❤️

  • Agneta skriver:

    Du kan vända på det och se det såhär. Visst gör det ont att barnen flyttar och att det kanske kom tidigare än vad du trodde. Men glöm inte Hannah: Det är DU som gjort dem så starka att de vågar pröva sina vingar och stanna i Sverige. För att de själva vill. Kanske inte före evigt. Men för att det lockar dem att ta egna beslut. Stå på egna ben – de påminner om dig själv mer än du någonsin tror.Visst var du själv tidigt ute där? Det är något att vara extremt stolt över.Och det BLIR förändring. Men är de det allra minsta lik dig så tror jag också att FAMILJEN betyder mycket för dem. Men det är inte samma sak. Det ena behöver inte utesluta det andra, och det är inte långt – bara en flygresa.Låt dem flyga även om det är svårt.Visst kan mycket hända och sorgen över den/dem som inte finns kvar är ju kvar som ett trauma för er alla. Så är det. Men jag tror även han/dem finns nära, så nära som du vill de ska vara. Om du vågar.Högkänslig . googla det så får du förklaringen på varför du känner som du gör.Då kan du möta det på ett bättre sätt.Vi mammor – du vet, det är vår roll att vara spindeln i nätet – men ibland blir det för mycket. Då måste ångan få komma ut.Håll den inte inom dig.Du skulle nog följa med Maggan och ” retreata” lite…. men nu kanske inte är tid för det , jobbet väntar ock så…hursomhaver – ta hand om dig!

  • Jenny skriver:

    Finaste Hannah!

    Jag tror att det är nyttigt att låta känslorna komma, grotta ner sig och få vara ledsen, det är det bästa sättet att kunna rensa ur amöban som tynger kropp och själ. Och sen när man är redo, så börjar man sakta klättra upp igen, oftast starkare än innan. Mänskligt är vackert.

    Stor kram

  • Du skriver:

    Du kanske vart med om så mkt mag bråck operation, olyckor, dödsfall, flytt mm att det bara e en enda röra o du inte kan sätta fingret på vad exakt som är värst. O ibland mår man dåligt i depression mm utan nån särskilt Orsak oxå. Allt e ok.

  • Du skriver:

    Händer mkt förlorar man ibland tilliten till livet.
    Den kan ta tid att laga. Kram

  • Sofia skriver:

    Fina du vad jobbigt när man rasar och inte riktigt kan påverka , men som flera skriver ta hjälp både hos doktor och samtal. Det kommer bli bra fast det tar tid och måste få ta det. En fråga har du kollat att du inte är förklimakteriet ? Ja vet att du är ung (förlåt)men för vissa kan det börja spöka tidigt. När du skrev ”känner inte igen mig själv ”klickade det hos mig precis så började det när jag fyllde 46…. inte att förta allt annat du genomgått och som nu kommer upp till ytan. Bara ett varm litet tips(är säkert inte det men…). Ta hand om dig ❤️❤️❤️

  • Jeanette skriver:

    Finaste Hannah!
    Blir så himla berörd av det du skriver!
    Du verkar vara en alldeles fantastisk person, som såklart som alla andra kan må dålig!
    Flytta hem, tycker jag, och se det inte som ett nederlag – det blir inte alltid som man tänkt sig!

    Stor kram till dig och hoppas att du snart mår bättre!

  • Veronica skriver:

    Tack för att du delar med dig! Hoppas du får må bättre snart! Känner igen mig mycket i det du beskriver.

  • Marina skriver:

    Den där väggen … eller rättare sagt Utmattningssyndrom alt. Utmattningsdepression… det är ingen lek. Det önskar jag inte min värsta fiende ens. Det tar tid att bli pigg och glad igen. Du blir inte samma Hanna utan Hanna 2.0. Det finns många kloka kvinnor som har skrivit i ämnet (bl.a. Jessica Almenäs, Eva Svärd, Isabel Boltenstern). Det blir bättre ❤️

  • Annika skriver:

    Kram❤️

  • Linda skriver:

    Kram på dig♥️♥️

  • Maria skriver:

    Tycker så synd om dig! Har själv varit precis där för ett par år sedan. Lovar dig att det kommer bli bättre, men det tar tid. Vägen kommer inte vara rak men för varje gång det känns bättre kommer det kännas lite bättre än gången innan.
    För mig hjälpte inte antidepressiva nämnvärt, slutade ganska snabbt med dom. Fick ångestdämpande att ta vid behov när ångesten var som värst. Det funkar ju ett tag men när det blir ens trygghet att alltid ha dom nära till hands om ångesten kommer blev jag rädd för att inte kunna sluta. Men med tiden gick det bra även utan.
    Jag blev tipsad om att gå på kroppscaning för att få reda på om jag hade brister på olika vitaminer/ mineraler. Det var ingen brist på något som orsakade att jag blev utbränd, det var långvarig stress, men vissa mineraler och vitaminer kan man få brist på vid utmattning samt att tillföra dessa påskyndar tillfrisknandet.
    Jag blev rekommenderar Kropp i obalans, en kvinna som heter Pia som arbetar med detta i Tyresö.
    Vet inte hur mycket detta med extra utav bla Magnesium, B-vitaminer mm påskyndande tillfrisknandet men var helt klart värt att testa enl mig.
    Gå in och läs på, när du orkar, om olika saker man får brist på vid psykisk ohälsa.
    Stor Kram

  • Ingela skriver:

    ❤️

  • judith skriver:

    Vackra Hanna! Helt normalt att känna som du gör efter allt du gått igenom i ditt liv. Min mamma lämnade jordelivet i Februari (i äggstockscancer) och ingenting är sig likt efter det. Vissa dagar vill jag bara vara hemma ”med mamma” och tänka, sörja och prata med henne. Det är okej. Så får det vara. För mig är det viktigt att vara med människor som jag känner mig trygg med och får vara den lilla judith jag är. Inga krav och måsten. På ett sätt har jag blivit starkare efter mammas död. Jag lyssnar mera inåt. På mina egna behov önskemål, än andras. Jag har brutit med en man som jag har träffat i 13 år. För att stå upp för mig själv. Välja mig själv.
    Djuren, naturen, den villkorslösa kärleken man har till sin familj och vänner betyder så mycket. Jag vet att du kommer igenom detta också! Själv for jag till Israel när det var som jobbigast i Mars för att vara närmare Gud, och möta mig själv. Det viktigaste är att ALLA känslor får komma fram. Att du inte håller igen. Det blir bara värre då. Du är en sådan vacker cyber-syster och människa, Hanna och din känslighet är bara en styrka (i en tuff värld) Allt kommer bli bra! Varm kram från en annan känslig själ i BCN

  • Anna skriver:

    Tro inte på dina mörka tankar! Du är inte dina tankar. Du är så mycket mer…
    För att vara så stark som du är så måste man också få vara svag. Du finns för andra men du måste också steppa in och finnas för dig själv.
    Kram och skickar en styrkekram

  • Ulrika skriver:

    Du har kommit långt som insett att du måste stanna upp! Ta hand om dig och familjen! Kram kram

  • Christina Arnesdotter Ström skriver:

    Christina:
    Kram till dig!

  • Ida skriver:

    Kram! Det är inte lätt att veta vad man vill eller vara alla till lags samtidigt som man ska leva sitt liv hur man ajälv vill.
    Det är också OK att flytta tillbaka till Sverige om man behöver stöd av nära och kära, eller vill vara nära barnen.

  • Karin skriver:

    Hanna
    Jobbigt att du mår dåligt o du känner dig låg å även fått depression. Ett tips, av egen erfarenhet av att gått in i väggen.. Ta till kbt(kognitiv beteende terapi) det har hjälpt mig, så mycket. Gå o få hjälp, på att du lär dig att lyssna på din kropp. Sen att du får ”verktyg” på hur du ska tackla din situation. Det är så jädrans viktigt.
    Man är stark bra länge, men sen brister det till slut.
    Var rädd om dig å tack för din underbara blogg, den har jag följt i många många år.
    Du är är så värdefull ❤️
    Kram Karin

  • Ankan skriver:

    Käraste du❤️ Det blir lättare fast man inte tror det….
    Sorgen över din lilla Stig är nog tyngre än du/ man tror.
    Det tar tid att bli människa efter det du har med om.
    Min lilla hund vart påkörd hemma på vår egen väg, av min man, hans husse.
    Han sprang genom häcken in under bilen.
    En hemsk olycka.
    Kommer aldrig glömma skriket…
    Han svävade mellan liv och död i 4 dagar.
    Hans liv gick inte att rädda.
    Fick ta beslutet att låta honom somna in, på hans 3 årsdag aug 2017.
    En månad senare efter att jag sovit med urnan varje dag
    spontanköpte jag en liten valp.
    Han fick all min kärlek.
    Men först efter kanske 7-8 månader kunde jag tillåta mig själv att älska honom på riktigt.
    Är orolig mycket men jobbar på att återgå till mitt vanliga jag.
    Sorgen bleknar lite och byter plats med glädjestunder då&då.
    Att inte ha sina barn hos sig har nog också sin sorgetid.
    All kärlek❤️

  • Lena skriver:

    Många varma kramar till dig Hannah. Jag önskar dig allt gott och hoppas att du snart ska må bättre! Jag känner igen mig i det du skriver om att vilja vara andra till lags och att alltid sätta andras mående framför en själv. Jag har dock bestämt mig för att jobba med att tänka lite mer på mig själv och vad jag vill och mår bra av och prioritera mitt mående och inte bara andras. I längden kommer det att vara värt det. Kram

  • Tess skriver:

    ❤️ KRAM ❤️

  • Anna skriver:

    Finaste, finaste Du❤️
    Glöm inte bort att Du är värdefull, för ingen annan är som Du!
    Kram och var rädd om Dig Hannah❤️

  • Camilla skriver:

    Tack för att du så ärligt delar med dig.
    Du fick mig att tänka till extra gällande livet.
    Önskar dig verkligen det bästa.

  • Ankie skriver:

    ❤❤❤

  • Cecilia skriver:

    Jag känner igen mig i mycket du skriver, har även varit sjukskriven en längre period.
    Det blir bättre men kanske aldrig helt som innan. Försöker lära mig att vara självisk och dra ner på ansvaret men det är svårt när man har en familj som måste fungera.
    Kram.

  • Annika skriver:

    Fina Hannah ❤️

  • TheresE skriver:

    Många många styrkekramar!!! Jag har inga tips och råd tyvärr men hoppas bara att du snart mår bättre

  • Emma skriver:

    Jag vet PRECIS hur det känns! Det finns ingen annan väg än att acceptera att du mår som du mår och tillåta dig själv att vila. Svårt och tar tid men det finns en väg tillbaka

  • Nilla skriver:

    Gumman! Det finns hjälp att få! Tillåt dig själv att ta emot hjälpen och att be om den! En klok vän sade en gång till mig ”du har oxå rätt att vara lycklig” – så sant!
    Stoooor kram från någon som förstår och känner igen sig. Och tack för att du delar med dig!
    ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  • Cecilia skriver:

    Finnt att du berättar.. en stund i taget rävker gott

  • Anna skriver:

    ❤❤❤

  • Therese skriver:

    Hoppas det vänder och du mår bättre snart , men glöm inte att tänka på dig själv och ditt välmående , är man bara andra till lags hela tiden så brakar man ihop till slut .

  • Helena skriver:

    Hej finaste Hannah❤️ Vad stark du är som orkar skriva om hur du mår, beundrar dig så! Jag känner så igen mig i vad du skriver, dina ord beskriver precis hur jag mår.. Känner med dig och skickar dig en massa styrkekramar!!❤️

  • Ida skriver:

    ❤️❤️❤️

  • Snigeln skriver:

    Åh fina Hannah!
    Livet är verkligen ett mysterium vi inte förstår oss på!
    Så fint och ärligt du skriver hur du mår. Det är bra att skriva och få ut sina känslor på papper. Du är verkligen inte ensam i hur du mår! Man är nog aldrig ensam egentligen tror jag även om man verkligen kan känna sig ensam både med och utan sällskap. Jag tror att om man går till sitt innersta så känner man att det finns skyddsänglar omkring en. Aldrig ensam, alltid älskad hur illa allting känns och ser ut.
    Ibland så kan känslorna komma ikapp en när saker börjar lugna ner sig och man får tid att reflektera och tänka.
    Din älskade Stig som du hade ett så speciellt band till gör sig säkert påmind också.
    Han finns hos dig!
    Det finns mycket att ta in och marinera i sitt inre. Du har mycket som hänt i ditt liv.
    Vi får försöka koncentrera oss på kärleken och ljuset så mycket vi bara kan!
    Man måste också behandla sig själv som en kär gammal vän.
    Sedan vill jag också säga att kolla upp hormoner och vitaminbrist mm.
    Ljuset finns där, det är bara lite suddigt just nu.
    All kärlek till dig Hannah.
    ❤️

  • Thea skriver:

    ❤️❤️❤️

  • Susanne skriver:

    ❤❤❤

  • Liza skriver:

    Vackra Hannah , låt det ta tid för det kommer det göra , men efteråt kommer du vara dubbelt så stark ❤️
    Styrka till dig , Peter o alla goa barn

  • Malin skriver:

    Fina du! Jag går också igenom en svacka i livet just nu, mycket som har hänt senaste åren som har kommit ikapp. Trodde också att jag var superstark och klarade allt men nej, nu står jag här, ledsen,svag, trött så in i bombens och liksom besviken på mig själv. Måste vara stark för barnen, min man( trots att han stöttar mig) och min personal på jobbet men det är inte lätt. Helst vill jag bara ligga kvar i sängen på morgonen och tycka synd om mig själv.
    Självklart kommer du som jag att ta dig igenom detta! Tills dess skickar jag stora styrkekramar! ❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  • AnsoAnna skriver:

    Sänder en varm kram ❤

  • Helena skriver:

    Jag har varit där du är, hade en ganska allvarlig utmattningsdepression för drygt 10 år sedan. Jag var farligt nära självmordstankar även om jag inte förstod det då. Var inte rädd för medicin. Man blir inte lycklig av så kallade lyckopiller men antidepressiva dämpar de värsta djupdykningarna i de svarta hålen. Det ger mer ork till att göra saker som får en att må bättre. Vad som får en att må bättre är individuellt, gå i skogen, måla, dansa, sjunga, se komedier eller vad som helst. Jag hittade även platser där jag kände mig extra trygg, tex biblioteket i bostadsområdet, ett utflyktsberg, en strand. De platserna gav mig paus från ångest och svarta tankar.

  • Caroline Duner skriver:

    En stor kram till dig fina Hannah ❤️ Vi är många som mår eller har mått dåligt så det är klart att vi ska stötta varandra och framförallt våga prata om det ❤️ KBT hjälpte mig.

  • ULrika R skriver:

    Modigt och fint att du delar med dig. Har det också jobbigt just nu och kan känna igen mig i en del. Vi kommer fixa det men resan som kallas livet är svår ibland. Kram och tack för att du skriver som du gör❤️

  • Lisa skriver:

    Du är stark ❤ All kärlek

  • AnnE skriver:

    Åh, fy för depression. Har också lidit av det. Men för mig visade det sig att jag hade både järnbrist och D-vitaminbrist, båda ger nämligen samma symtom som depression. Håglöshet, apati, likgiltighet. Inget var roligt, inte ens att va med familjen ”piggade” upp. Ville också bara stanna hela dagar i sängen. Eftersom jag också bor utomlands och vi har det bra här och våra barn är friska och allt det där fick jag dessutom dåligt samvete att jag var så nedstämd och näst intill apatisk. Tyckte allt var meningslöst. Men med tabletter blev det betydligt bättre.
    Lycka till! Hoppas du mår bättre snart!

  • Cec skriver:

    All kärlek Hannah till dig❤️

  • Catharina skriver:

    Fina Hannah! Livet är tufft många gånger, men du kommer att må bättre igen. Det som har hjälpt mig själv när jag mått som sämst, har varit antidepressiva och stödsamtal. Även familj och vänner naturligtvis. Läser din blogg varje dag. Du verkar vara en fantastisk person. Du skriver så fint och delar med dig. Även din blogg får mig att må bra. All kärlek till DIG!!!

  • Anna skriver:

    Ärlighet varar längst
    Ingen ska behöva tvinga sig eller lådsas va glad om man e lessen
    Kram

  • Annan anna skriver:

    Alla verkar heta samma som jag haha
    Kram en annan anna inte nån med elaka kommentarer

    Kämpa på hannah
    Ingen mer än du kan veta o förstå hur du mår

    Ingen har gått i dina skor

  • Nina skriver:

    Ja, livet! Det bjuder på den ena utmaningen efter den andra, det gäller att spänna fast sig hårt, så att man inte trillar ur!
    Det är inte konstigt att du dippar, det har ju runnit lite vatten under broarna, det viktigaste är att tillåta sig själv att göra det.
    Ta hand om dig, kram❤️

  • Erika skriver:

    Vad fint du skriver och vad modig du är. ❤❤

  • Elsa skriver:

    Så modigt av dig att kunna prata ut, det är början på en läkning.
    Ta hand om dig nu på bästa sätt, och låt människor runt omkring dig hjälpa dig att må bra, med gott samvete, allt som du gjort för andra.
    Kram från lilla jag.

  • Liisa s skriver:

    ❤❤❤❤

  • Camilla skriver:

    ❤️❤️❤️

  • Lizen skriver:

    Hej Hannah!

    Jag har själv varit i den sitsen och jag tror inte jag skulle klarat det om jag inte fått hjälp.
    Antidepressiva tabletter och samtalsterapi – inte att förakta!
    Tycker att du ska söka hjälp i tid.

    Kram och lycka till!

  • Petra Nilsson skriver:

    Kram

  • Ks skriver:

    Fins Hannah! Inget att skämmas över! Psykisk ohälsa är så otroligt vanligt men inte något alla pratar om. Fint att du delar med dig.

    Själv gick jag in i väggen för 2,5 år sedan pga stress och undertryckta känslor. Första steget till förbättring tyckte jag var acceptans. Acceptera att man bränt ut sig och omfamna det och identifiera varför. Orkade gå en långsam promenad/dag i några månader. Det var allt. Viktigt att sedan förändra det man kan för att bli ”frisk”. Att inte köra på i samma hjulspår… lättare sagt än gjort. Men det går.

    Önskar dig all lycka, det förtjänar du.

    • Ks skriver:

      Och lite hjälp av medicin. Det är underskattat.

  • Helene skriver:

    Jobbigt att du inte mår bra, tänker också på att pojkarna ska vara kvar i Sverige, har du någon gång tänkt att du hellre velat bo kvar i Sverige och flytta senare i livet när det är ett beslut du kan ta själv? vi här idag 55 år min man och jag, barnen över 30 år och har egna liv och nu kan vi ta beslut som inte påverkar dom, ena dottern flyttade till Australien, såklart tråkigt men så glad att hon kan göra ett eget val och att hon inte flyttat pga oss.
    Förstår om ni har ett fantastiskt liv i Spanien men det kan ta väldigt hårt på psyket att inte få vara tillsammans med sina barn åtminstone innan de har egna liv med bostäder, jobb och kanske en relation.
    Kram och ta hjälp av någon lättare medicin, det kommer kännas mycket bättre.

  • Katja skriver:

    Tyvärr är det den duktiga människan som oftast går in i väggen och depression beror ju på obalans kemiskt i hjärnan. Varit där. Känpar flortfarande. Får inte finnas skam i att prata om psykisk ohälsa. Var fjärde kvinna drabbas, även män förstås. Hoppas du får mer energi och mår bättre snart.
    Styrkekramar!

  • Linn skriver:

    Fina, fina Hannah – Det är en styrka, att vara så ärlig mot sig själv som du är. Att säga: ”Stopp. Vet ni, det är inte okej med mig. Jag mår inte bra.” Ingen bör/kan känna något annat än respekt och medkänsla för ditt mod. Du är modig, tuff och ansvarsfull. Kom ihåg det. Modig. Styrkekram från månen och tillbaka 🙂

  • I mitt huvud skriver:

    Kära, fina, goa du!!! Depression slår till plötsligt, känns det som. Men egentligen har det nog byggts upp under lång tid.
    Jag är också depressiv och äter antidepressiva sedan många år. Har, till slut, insett att jag kommer få äta dem resten av livet. För många räcker det med en tid. Mitt råd är att du ska söka hjälp! Det GÅR att få hjälp, och fast man inte tror det när man är mitt i det svarta så BLIR det bättre.

    Ta hand om dig så gott du kan!! Stor kram

  • Catrin skriver:

    ❤❤❤

  • Lena skriver:

    En klok person sa till mig, när jag gick igenom en mycket tuff period i livet, att ” den viktigaste personen i ditt liv är DU”. Det kändes så ovant och fel för mig då eftersom jag tillbringat hela livet med att slå knut på mig själv för att andra skulle ha det bra. Men det stämmer så bra. Först nu när jag fokuserar på mig själv och i första hand ser till mitt eget mående och att också underhålla det framåt så kan jag faktiskt ge så mycket mer till mina medmänniskor. Det är ovant i början men som bomull för själen. Det kändes också egoistiskt i början och det dåliga samvetet slog ofta till. Nu har det gått över och jag mår så mycket bättre.

    Jag tänker att om jag inte själv har försett mig med syre så kan jag ju inte hjälpa någon annan, likt föreskrifterna man får på ett flygplan. Tänker på dig och hoppas att du hittar verktyg för att ta dig vidare och ur det tunga. Kram

  • Victoria skriver:

    Finaste Hannah,
    Alla styrkekramar som finns till dig.
    Livet…det enda vi vet att det inte blir som vi planerat.
    Kram,
    Victoria

  • Anna skriver:

    Känner så med dig❤️ Kram

  • Spaingirl skriver:

    Vi är lika gamla du och jag, sitter i liknande sits och jag har i princip haft samma mående. Men med insikt har jag ändå lyckats följa vågorna och acceptera att det ibland är lugnt och ibland blir det storm. Jag känner av när jag är på väg in i en dipp och då drar jag ut på vandringar eller powerwalks. Sjukt läkande för själen. Jag har världens bästa familj, trygga barn, underbar man, stöttning och karriär. De som inte känner mig tycker att livet är en räkmacka.Jag köper vad jag vill. Åker vart jag vill och får fri tid av mannen till att göra vad jag vill. Om de bara visste..Människor runt omkring en. Ytliga bekantskaper på fb som osar av Jante. Man blir mättad med tiden. Man vill ha mer. Bli mättad i själen men svårt att sätta fingret på hur det ska gå till. Ibland äter tomheten upp mig och ångesten översköljer en. Ibland är man likgiltig inför allt. Går inte upp ur sängen utan mår bara skit. Men det är ok. Att må skit.Det hör till livet och är en del av mig. Jag försöker inte ta bort den när den kommer utan låter den rinna igenom kroppen tills den åkt ut. Glass är fantastiskt bra då 🙂 När ångesten är borta uppskattar jag allt lite mer. Ser på allt med klarare färger. Barnen har olika viljor och man försöker vara alla till lags. Min äldsta som är 20 har flyttat till Malmö. Min son som är 15 vill vara i Sverige så han flyttade hem. Min dotter som är 11 vill vara i Spanien och fortsätta på Svenska skolan så nu pendlar vi och tar 6 v var jag och min man. Problemet är egentligen inte barnen för de följer oss bara vi vägleder vill jag tro. Problemet är att jag varken vet in eller ut. Kompassen snurrar och barnen känner det. Man blir rotlös. Känner inte vart jag hör hemma längre eller vad jag vill med mitt liv. När jag är hemma i Spanien vill jag inte hem till Sverige. Men väl hemma i Sverige är det rätt mysigt det med..med alla variationer som årstiderna ger oss.Och mys med vänner. Men! Nu har jag hattat fram och tillbaka i 7 år(lite längre än dig) och fått så fina genuina vänner även i Spanien vilket gör att jag känner mig tryggare där faktiskt. Jämfört med Spanien är livet i Sverige rätt så tråkigt faktiskt. Allt smakar bättre i Spanien. Livet smakar bättre i Spanien. Och jag märker att jag mår bättre i Spanien. Livet blir opretentiöst och lättare på nåt sätt. Jag har mer tid att tänka och utvecklas själsligt i Spanien. Jag är van vid att ha en man på resande fot så 6 v isär är inga problem. Ingen långsiktig lösning men vi får väl ta ett beslut om ett år när min son gått ut nian. Vi har varit ihop i 18 år snart jag och min man och jag blir bara mer imponerad och förälskad för vart år som går. Det är nog att familjen är isär som gör att jag blir ledsen även om jag vet att de har det bra med pappa. Inte många år kvar tills de bryter sig loss och vill vandra sin egen väg. Vart ska jag vara då?! I Sverige eller i Spanien?! Vart är barnen då. 1000 frågor florerar i huvudet varje dag. Men det är ok. Jag har börjat anamma mañana mañana. Det löser sig! Sköt om dig fina du. Som du själv brukar säga..Du är värdefull 🙂 Stor kram från en som ska flyga till Spanien ikväll 🙂

    • Agneta skriver:

      Det är tufft när barnen växer upp och välja sina egna liv – men som jag skrev till Hannah – glöm inte att det är NI som gjort dem så starka att de har modet att välja. Det är det bästa du någonsin gjort för dina barn. Allt annat löser sig!Och de måste få forma sina liv som de själva vill – ni härliga och ärliga föräldrar har skapat dem som de är. Var glada och känn tacksamhet för att de KAN välja. (Även om det innebär att familjen inte är samlad. Så är ni familj ändå).För livet hade kunna varit så annorlunda – ni har verkligen ingen aning…

      • Jeanette skriver:

        Agneta, håller verkligen med dig! Precis så är det.., Hannah och ”Spaingirl” har verkligen uppfostrat starka och självständiga barn som inte är rädda att gå sin egen väg. Just för att de vet att de har en trygg och stöttande familj bakom sig!

        Ni ska vara så in i norden stolta över er själva!!

        Kram Jeanette

  • Jeanette skriver:

    ❤❤❤

  • Agda den förste skriver:

    Skickar en bamsekram till dig och hoppas du snart mår bättre igen.
    Hälsningar Skåne.

  • Carina skriver:

    Tänker på dig Hannah! Hoppas att du snart mår bättre! Många kramar!!

  • Katarina skriver:

    Finaste Hannah, stora förändringar under relativt kort tid. Förlorad kär liten vän. Livsomställning. Saknad av barn. Inte konstigt att du känner dig nere. Jag känner ofta som du. Stor kram

  • Karin skriver:

    Hej! Tråkigt att höra att du inte mår bra! Tänker på dig ❤ Vill ändå säga tack för att du delar med dig. Det är så viktigt att vi vågar prata om vårt psykiska mående precis som vårat fysiska och våga vara öppna och ärliga med hur vi mår. Säger som andra, sök hjälp. Allt kan man inte orka/fixa på egen hand o det finns hjälp att få. Försök lyssna även på dina behov även om jag vet att det är svårt att göra det som mamma. Kram ❤

  • Charlotta skriver:

    Fina Hannah! Så starkt av dig att dela med dig! Håller så med dig att ingen ska skämmas för att man har ont i själen. Känner så igen mig i dig, vill vara till lags & andras välmående går före. Har sakta men säkert börjat ändra på detta (med lite bakslag emellanåt ;-)), har insett att det utgår från mig, det gynnar ingen att jag spelar ”martyr”. Har börjat värna mer om min egna tid, jag behöver trycka på pausknappen emellanåt. Det är inget nederlag att be om hjälp, det tolkar jag i stället som styrka.
    Varma kramar till dig <3

  • Sanna skriver:

    Finaste Hannah, tack för att du delar med dig! Jag känner så väl igen mig i det du skriver. För mig kom det som en brev på posten ned en separation. Jag tror precis som du skriver att till slut måste det komma ut trots styrka och Jag tror även att man inte vet hur mycket man lagrar som inte känns i stunden men med annat så rinner bägaren över. Är precis som du högkänslig och har förstått att vi ofta bearbetar saker på ett djupare plan och känner väldigt mycket. För mig har det varit avgörande att ta hjälp av en skicklig terapeut och jag vill verkligen varmt rekommendera det. All styrka och varmaste krämen till dig! /Sanna

  • SofIa skriver:

    ❤️❤️Kramar❤️❤️

  • Anna skriver:

    Fina Hanna,
    Så tråkigt att du inte mår bra. Det låter som en jobbig resa du gjort.
    Jag har följt dig ett tag och tänkt skriva till dig tidigare då jag har sett så många tecken på att du varit på väg åt samma håll som jag. Men så ändrade jag mig och tänkte, äh varför ska jag komma och lägga mig i ditt liv :).
    Nu vet jag inte alla detaljer och omständigheter runt detta men jag har själv mått väldigt dåligt en längre tid som liknar det du skriver, och har nu lyckats ta mig ur det och mår faktiskt väldigt bra. Under tiden har intresset för hälsa blivit väldigt stort så har lärt mig mycket. Det finns många konkreta saker man kan göra för att börja må bättre, och när man mår dåligt som du så är det bra att ta hjälp. Jag hoppas verkligen att du tar och får den hjälp du behöver i denna svåra situation. Den är inte att underskatta. Tror att vi är många här som gärna sträcker ut en hjälpande hand och om du vill prata med någon som gjort en liknande resa och kanske kan ge tips om var man kan börja så får du mer än gärna kontakta mig.
    Hoppas du hittar en väg som passar dig och att du snart börjar se en vändning. Allt gott!

  • Emma skriver:

    Vad starkt av dig Hannah att dela med dig av dina tankar och känslor!
    Stor kram till dig.
    Jag vet exakt vad du menar för jag har själv varit där och är fortfarande där också men är på god väg att hitta ut i ljuset igen. Det finns så bra hjälp att få och i stället för att låtsas och tro att man är stark så välkomna hjälpen med öppna armar.

    Min familj fick en chock när jag berättade hur jag mådde för jag dolde det så bra men inombords å skrek jag och undrade vad jag var för människa, jag kände inte igen mig själv och kunde inte sätta ord på alla känslor. Men idag mår jag mycket bättre och den största orsaken till det var att få berätta för andra hur jag mådde. Det var som en stor sten som föll från hjärtat!

    Du är en stark kvinna Hannah som vågar berätta vad du går igenom och det kommer att bli bra igen!

    Kramar

  • Cissi skriver:

    Vad fint att du delar med dig, Hannah. Vi är nog många som känner igen oss i en del av det du skriver.
    Jag har själv varit utbränd, det är 15 år sen nu men man kommer alltid att bära den känslighet för stress man byggt upp med sig. Men man lär sig att hantera den och man lär sig att lyssna på kroppen.
    När man går in i vägen blir man oftast tagen på sängen. Men i ärlighetens namn, kroppen har försökt varna och skrika ut signalerna långt innan. Man har bara inte lyssnat.

    Som flera andra skriver, ta hjälp av medicin, det hjälper en att hamna i ”neutralt läge” ett tag. Inga djupa dalar men tyvärr inga höga höjder heller. Men det kan det vara värt ett tag. Jag gick på KBT efter många år och det kan jag säga hjälpte mig!
    Vet dock inte om det hade hjälpt när jag var som djupast, om jag hade kunnat ta till mig det just då.

    Tänk på att ”Ett nej till andra är ett ja till dig själv”. Lever efter det nu.

    Hoppas snart att du får lite ro i själen och att du kan känna små stunder av glädje varje dag till en början. Det kommer att bli bättre, det kan ta lite tid bara.

    Kram Cissi

  • Tina skriver:

    Så tufft, men fortsätt kämpa, det kommer att vända.. och du glöm inte de där promenaderna i ensamhet – oj vad man bearbetar bra grejor under dem.. och vännerna och familjen förstås, varma kramar <3

  • Nanny skriver:

    Ta hand om dig. Kram

  • Anna skriver:

    Åhhh du är inte ensam…. gråt ut och försök att inte ha dåligt samvete för barnen. Ta en dag i taget det blir bättre men ibland är det som myrsteg. Hjärnan och själen behöver läka, ditt lugn och ro system är i obalans. Djupa andetag, yoga, bra mat, vila, bara vara med dem som du inte behöver anstränga dig för. Det är skrämmande att inte känna igen sig själv man blir rädd och då ökar ångesten. Det blir bättre men tar tid låt det göra det. Viktigast lyssna på kroppen och planera in återhämtning som du mår bra av. Ta hjälp så du kan få ur dig dina tankar och stöd, kanske även medicin. Kram ❤️

  • Evachristina skriver:

    Kära Hannah! Jag önskar jag varit lika klok som du. Men jag gjorde sådär som många gör. Bak i kappsäcken ?! Nu när jag är på ålderns höst, lider jag av sömnbrist + flashback från allt som jag försökt att glömma. För mig är det nog kört, men jag hoppas verkligen du snart känner dig lycklig igen. Varm kram❤️

  • Snigeln skriver:

    Vet inte om du lyssnar mycket på musik eller inte. Men jag kan tycka musik kan vara härligt för sitt inre liv både när man mår bra eller inte så bra…
    Vill rekommendera det isländska bandet Sigur Rós.
    Musiken är verkligen vacker, känslosam och lämnar en känsla av hoppfullhet ( i allafall för mig )
    Den förmedlar att man inte är ensam med sina känslor.
    Du kanske inte alls gillar dem men jag tycker de är helt fantastiska.
    Deras album Takk… är bra!
    ❤️

  • Ann-Britt Lindblom skriver:

    Hannah vad jag känner igen mig. Fick ofta höra, men du som har 3 fina barn, barnbarn, man. Vad är du så ledsen för. Ingenting hjälpte. Jag kunde inte riktigt svåra på varför jag var så ledsen och nere. Du kanske behöver söka hjälp. Det fick jag göra till slut. Fick till och med hjälp med medicin. Och det är inget att skämmas för. Tack och lov för den medicinen kan jag tänka idag. Fick diagnosen depression.. jättejobbigt. Detta var många år sedan. Mår bra idag men ibland kommer det smygande, men nu har jag lärt mig att när det kommer så på med joggingskorna och ut och motionera. Jag joggar inte längre men promenader är minst lika bra. Så bra medicin. Motion. Stor kram till dig

  • Karolin skriver:

    Kommenterar sällan
    Men vill bara ge dig ett❤. Kämpa på! Det blir ljusare efter mörkret!

  • Anna skriver:

    En stor styrkekram från mig till dig fina Hannah 🙂

  • Anna skriver:

    krya på dig

  • Anette skriver:

    Åhh, underbara människa… Det skulle kunna va jag som skrev det… ALLT stämmer, jag har oxå allt det där du skriver om och just därför känns det som att jag om någon absolut inte har rätt att känna som jag (och du) gör… Likgiltighet, tomhet, paniken, skyldigheter och skuldkänslor… Jag mådde som sämst i julas, den tiden som i 40 år varit min favorit på året.. Plötsligt va INGET roligt då heller.. Bättre nu men Gud vad skör jag är.. Känner såå med dig, skulle kramat om dig om jag kunde ❤️

  • aNNA skriver:

    Hej Hannah,

    Läser din blogg varje kväll. Tack för att du delar med dig <3

    Det är inget fel på dig…det är bara så att verkligeheten idag är inte gjorda för våra hjärnor, framför allt inte alla intryck. De intryck befolkningen fick får länge sedan på savannen under en hel livstid, får vår hjärna i oss på 2 dagar. Och våra hjärnor är inte förändrade, de är precis som förr. Alla dessa intryck är förödande för för oss. Varför är alla så bra, hur hinner hon träna, måla om och vad snygg hon är. Det påverkar vår självkänsla, vi blir mer kritiska mot oss själva..nedstämda och sorgsna. Precis som du skriver. Alla yttre attribut finns, men ändå är det något som saknas..Vi har tappat bort oss själva mitt i allt. Vem är jag och hur ska jag hitta balans?

    För snart 5 år sedan var jag där du är nu. Tänkte att det är nog jobbets fel, nu vet jag bättre. Det är livet, livet som vi lever idag. Är också skild, barnen bor hos mig. Ansvar, oro. Det tar. Det är som ett gummiband som sträcks och till slut brister det. Vi är längst in i skogen, det är ensam,mörkt och ganska obehagligt. Som du Hannah (känner inte dig) men du verkar väldigt omtänksam och mån om din familj. Det sliter, din kropp försöker nu säga det till dig. Stopp, det räcker.

    Önskar ingen det du går igenom. Dock är jag oerhört tacksam för att jag var tvungen att lära känna mig själv.

    Detta har hjälpt mig och jag önskade att min läkare hade pratat om nedan. Inte bara skriva ut tabletter. Det gör mig riktigt förbannad att de inte gör det bara för att det ligger ett ord bakom det och det är PENGAR.
    Detta har hjälpt mig: Jogga 5km 3 gånger i veckan, som kan ersätta ev mediciner och ger inga biverkningar ( mer än träningsvärk 🙂 Varför Det? ökar BDNF nivåerna som är hjärnans naturliga gödningsmedel och hjälper till vid depression och oro.
    Intressant, Finns mer om det i boken "hjärnstark"
    Eva Johansson's app "muskulär avslappning" ljuvlig röst en ger dig en stund för dig själv, för tid och vila och för att känna skillnaden mellan en spänd och avspänd kropp. Återhämtning är A-O
    Våga Tacka Nej
    Lita på sin magkänsla, bli "andlig". Att växa, utvecklas och få nya insikter är för mig detsamma som andlig utveckling.
    Undvik alkohol en tid. Köpte snygga och bra alk fria drycker som finns rätt bra av nu för tiden.
    Tog reda på vilken mat som kroppen mår bäst av, vad är din bensinblandning? Tips. Clean Reset – Vitalista
    Så analog som möjligt och ta dig tid för att bara "tomglo"
    Prata med någon utomstående ( KBT funkade inte för mig) Kan vara vem som helst som du litar på.

    Du är fin, klok och en fantastik vän, mamma och fru! Önskar dig allt gott!
    Affimerar Kärlek och styrka. Din vän i bloggen!

  • Lisa skriver:

    Stor kram till dig❤️Och jag förstår hur du känner dig, det är så jobbigt att brottas med alla känslor och göra alla lyckliga. Har samma dilemma med min son som nu inte bor med mig utan med sin pappa pga gymnasieval och jag saknar honom enormt!
    Hoppas du finner ro och mår bättre snart❤️

  • Cattis skriver:

    Styrkekramar till dig vackra Hannah, det är mänskligt att man inte orkar med hur mycket som möjligt. Bra att du vågar blotta dig då många mår som dig och det måste bli accepterat med psykisk ohälsa.

    Ta en dag i taget, du har bara ett liv så ta hand om det.

    När du orkar och vill vore det skoj att få höra lite om vad din man jobbar med i Spanien, ni är ett väldigt vackert par, hoppas kärleken är stark mellan er.

  • Hanna skriver:

    Jag kan också relatera ❤ Har fått inse att saker jag varit med om för länge sedan satt djupa spår, för mig väldigt grundläggande i hur jag ser på världen och min plats i den, en skev självbild. Jag trodde att allt skulle bli bättre bara situationen omkring ändrades, om jag bytte ut människorna som behandlade mig illa. Så enkelt var det inte..

    Våra liv ser helt olika ut men jag känner med dig och önskar dig all styrka. Du verkar vara en väldigt fin människa som är full av omtanke och kärlek, önskar att du får samma tillbaka ❤

  • Veronica skriver:

    Så ledsen för din skull, ingen ska behöva må så dåligt. Har inga självklara svar eller råd att ge dig men skickar en stor kram.

  • Camilla P skriver:

    ❤️Massa styrkekramar till dig fina Hannah❤️

  • Annica skriver:

    Styrkekramar till dig!!

  • ellos skriver:

    Vet inte om du vill att jag kommenterar detta men jag känner så igen mig. Har varit i liknande tillstånd som du verkar vara i nu. Och din text var gripande !
    Rådet jag kan ge är, förutom att söka hjälp såklart, att dra ner på det mesta av sociala ”plikter” dvs undvika att umgås med en massa människor. Även om det är värdefullt så tar det SÅ mycket energi av en när man mår sådär. Skära ner på allt om det går. Ta hand om dig och återigen förlåt för tidigare kommentarer som varit klumpiga.

  • Jessica skriver:

    Livet är inte alltid lätt. Känner med dig
    Hoppas du mår bättre snart

  • Åsa skriver:

    Vet hur du känner dig, har själv varit där!!! Kramar ❤️❤️❤️

  • Ingrid skriver:

    All kärlek ❤️❤️❤️

  • Lena skriver:

    Kramar till dig ! ❤️❤️

  • Jenny skriver:

    Stor kram till dig ❤️. Hitta dig själv, bygg upp din självkänsla. Du är som du skriver en högkänslig person med höga krav på dig själv. Du har självförtroende men sämre självkänsla. Vad du vill och vad du är värd. Finn den, ta hand om den och gör sedan vad DU vill ❤️

  • Erikakjellin skriver:

    Du är så öppen och ärlig, skriver så man verkligen känner och lider med dig
    Trots allt, snart vänder det ska du se…..
    Lev väl
    Kram från Erika

  • Terese skriver:

    Så ledsamt att höra om hur du mår men tyvärr inte ovanligt i detta samhälle. Jag tycker att det är viktigt
    att lyfta frågan varför så många kommer i samma känsla och situation. Matriella saker och omgivningar är inte allt. Det är starkt att du delar med dig. Jag hoppas du får all kärlek och värme tillbaka och snart får må bra igen.

  • Linda Berlin skriver:

    Hej!
    All styrka och kramar till dig❤️
    Kramis/L❤️
    Shopaholicmum.blogg.se

  • Susie skriver:

    Styrke kramar till dig fina Hannah.

    Har själv mått skit i omgångar. Det är så jobbigt att vara så trött och orkeslös men ändå försöka vara bästa mamman till mina tre barn och orka vara en bra partner och vän.

    Du får gärna kontakta mig om du vill. Kan vara skönt att bolla tankar med ngn som varit i samma sits.

    Kram

  • Christa skriver:

    Notice: Undefined offset: 1 in /mnt/persist/www/docroot/wp-content/plugins/thoughtful-comments/fv-thoughtful-comments.php on line 1155

    Vill ge massor av styrkekramar!! Känner mig berörd av det du skriver. Och kan känna igen mig också. Jag vet hur det känns att leva med ångest.

    Livet är för kort för att vara andra till lags och försöka leva upp till alla krav, alla måsten. Försök istället hitta det som får dig att släppa på all press och bara njuta av livet en stund..! Skriv ner en lista på sånt som får dig att må bra och försök ta dig tiden till att uppfylla dem. Släpp allt! Bara släpp alla krav!

    Hoppas att du får hjälp med ditt mående och orkar fortsätta vidare. Du är viktig, för dig själv, dina barn och många andra. Att du får må bra är viktigt.

    Fortsätt skriva från hjärtat! Det tycker vi läsare om.

    Kram från C

    http://fondofhome.blogg.se – nyinvigd renoverings-/inredningsblogg

  • judith skriver:

    Så fantastiskt med så mycket kärlek, pepp och stöd i kommentarsfältet. Så många av er som delar med er utifrån era egna erfarenheter. Det är fint att se! (Även fast det är bekymmersamt att så många mår dåligt i ett land som i”har det så bra”.) Som utlandssvensk tycker jag att begrepp som Jantelagen och den svenska avundsjukan gör sig (ständigt) påmind, men jag säger alltid att en vän från Sverige är en vän för livet. Kram till er däruppe från Södern.

    • Hg skriver:

      Tyvärr ser jag en form av jantelag bland alla kommentarer – finns inget Jante älskar mer än att andra är olyckliga, då känner sig Jante fri och blir läskigt lismande och snäll. Vad Jante avskyr är lyckliga människor. Hade Hanna bara varit ursexig, vacker, avgudad av män, rik och begåvad hade hon blivit hatad.

  • Johanna skriver:

    Kärlek och massa styrkekramar ❤️

  • MAlli skriver:

    Jag förlorade min pappa igår kom som en chock.
    Min bror och jag pratade länge eftersom jag bor långt ifrån min familj,vad är meningen med livet finns ingen mening egentligen. Man arbetar för att få allt att gå ihop pengar behövs till mat,kläder,boende,aktiviteter till barnen,bil för att ta sig fram.
    Allt jobb och slit är ett måste men blir vi lyckligare och ger det livet en mening för att vi har pengar ,status,prylar,håller uppe våra yttre fasader ? Tror faktiskt inte att det ger mening till livet eller lycka.
    Det jag och min bror kom fram till var att det finns ingen mening med livet utan livet trummar på och vi försöker så vi blir blå att hitta meningen med livet och den där lyckan. Istället för att låta lyckan bara vara att vi kan stiga upp på morgonen se våra fina barn,njuta av stunden inte skjuta allt framåt,inte ständigt söka lyckan genom materiella ting eller annan status som bara är döda ting,en snygg fasad,låt det rasa ibland med tanken vi har varandra,vi kan se ljuset från solen varje dag,möta människor som ger positiv energi,vi kan skratta,se barnen växa och lära sig saker,vara med barnen utan massa annat bordet fullt med dyr mat eller på ett dyrt hotell,utan bara sitta med barnen på en ganska avskalad plats och prata,det ger lycka och en mening här och nu.

    För meningen med livet kommer vi aldrig hitta eller komma på vad det är.
    Livet är bara livet och ska man försöka hitta lycka och mening hela tiden så kommer man tappa springa förbi livet och sen den dagen man ligger inför döden kommer man fråga sig var det inte mer än så här…Istället för att jag är så glad att jag hann se mina barn,lyssna på mina barn,ge kärlek till min omgivning,omtanke,villkorslös kärlek på en spik. Känna sig nöjd med det livet gav mig det blev min mening med livet,min lycka..alltså min bror och jag kom fram till att det finns ingen mening med livet så vi ska sluta söka den,lyckan är här och nu,vi ska inte skjuta allt på morgondagen,prylar,städat snyggt hem,yta,status det ska vi släppa det är en utfyllnad i det man tror är meningen med livet,nä ut och sitt på en sten med din bästa vän eller barnen tiden rinner iväg en sak är säker vi har bara ett liv.
    Så ta vara på här och nu för det går inte i repris.

    När man förlorar någon i sin närmaste omgivning faller en bit från ens inre,den biten kan aldrig sättas på plats igen men jag ersätter den biten med att öppna mitt sinne.
    Vara här och nu inte fylla den bitens plats med något som kostar pengar eller glimmar utan bara av vad som finns naturligt runt omkring,en varm kram från min fina dotter,doften efter regn,fina minnen..

    Ta hand om varandra,se varandra,hjälp varandra,alla ytor du ser glöm aldrig att det finns alltid någonting under den ytan,bli inte missunsam var du för kom ihåg livets mening hittar du aldrig…Livet är livet här och nu.

    • Maria skriver:

      Va fint skrivet tycker jag. Har rensat livet på mycket materiellt under året. Har i nuläget en säng och ett köksbord. Min garderob består av några Goa jeans och toppar jag trivs i. Ett par klänningar. Inget mer än att jag kommer använda det. Inget som bara ligger på hög. Köpa saker som ligger på hög. Meningslöst. Har ingen soffa ens haha, ingen bil heller i nuläget. Inga banklån eller skulder. Jobbar och lägger undan till att kunna resa. Vill vandra runt på Irland härnäst. Mediterar mycket, rensar mina trauman, vill ha frid. Tror frid är meningen med livet. Att bara vara den man är. I ett par jeans från second hand å en billig topp om det är den man är. Status och glitter är bara ord. Träffar jag nån på stan jag egentligen inte är så förtjust i stannar jag inte längre å prata. Säger Hej och går vidare. Har annat för mej än att spela falsk teater. Såna små saker betyder mycket att göra för sej själv. Värdera sig själv och sin tid. Kram

  • Sara skriver:

    Fina Hannah!

    Så ledsen att höra att du mår så dåligt, som så många andra.. Önskar att jag kunde skriva något som kunde göra det bra igen på en gång, men det som hjäper är tid, motion, säga nej & vila. Jag lovar att det kommer att bli bra och du kommer att må bra igen, men det tar tid och det får ta tid.

    Många varma kramar till dig❤️

  • EveLina skriver:

    Massor med styrke kramar till dig fina Hannah ❤️

  • Karin skriver:

    Många Kramar❤️

  • Fia skriver:

    Det kanske inte är jobbigt för Mio just nu. Men tro mig den dagen kommer han kommer att sakna sin mamma oerhört.OCh det är väl dig han hade valt och bo hos om ni bott i Sverige.
    Nöj er med ett lite enklare boende och ha 2 hem ett i Spanien som ni kan åka ner till på alla lov och bo kvar i Sverige så pojkarna får gå klart gymnasiet.
    Självklart lär du inte må bättre för det och lär ha professionell hjälp.
    Jag har många drömmar jag vill och kommer förverkliga när mina barn blivit myndiga och lämnat sitt bo .

  • Bella skriver:

    Älskade Hannah va ledsen jag blir för din skull. Exakt så som du beskriver har jag upplevt. Önskar inte min värsta fiende detta helvete man gått igenom. Ångesten som äter upp en inifrån…. Man vill bara krypa ur sitt skinn. Jag har nu genomgått en stressrehablitering som är så bra. Tänk om alla fick chansen att ta hand om sig själva först sen om andra. Hoppas du får den hjälp du behöver och tar dig tid till det. Massa styrke kramar

  • ceciliaskor skriver:

    Har varit i det tillståndet 🙁 . Jag vet att det inte känns så nu men du kommer att må bättre en dag! Har du testat antidepressiva ( seretonin )? Det ger en iallafall instrumenten för att börja bena ut en tanke i taget!
    Styrkekramar C

  • Linda skriver:

    Barnen kommer i första hand. Flytta tillbaka till Sverige. Det hade jag gjort för pojkarnas skull.

    • Elin skriver:

      Nu gör du allt så enkelt utan att veta bakgrunden till allt. Dömande låter du också.

  • Johanna skriver:

    Jag håller precis på att ta mig ur det du beskriver att du känner just nu. Jag började ta en lätt antidepressiv medicin som min läkare rekommenderade mig. Det hjälpte mig att lugna ner alla mina oroliga 24h snurrande tankar. Jag blev bättre på att vila och har hittat mig själv och livsglädjen igen. Ta hand om dig!

  • Lena W skriver:

    Fina Hannah! Du är inte ensam och du behöver inte skämmas❤️Vi har alla stunder i livet när det känns som värst. Jag har varit i samma sits som dig och har tagit mig ur det. I nöden prövas vännen och det är i dom svåra stunderna man vet vilka som är riktiga vänner. Jag tog hjälp av dom men oxå av riktiga proffs. Det är skönt att få prata och få verktyg att använda sig av för att komma framåt. Önskar dig allt gott och ta den tid du behöver. Du är en fantastisk person som jag hängt med i bloggen sen du började blogga. Här får du en varm stor omfamnande kram❤️

  • Jenny skriver:

    Åh gud! Jag tror mitt hjärta brister. Dessa känslor du känner har även jag inom mig. Ber till Gud att det ska lätta för oss alla som mår så här. Alla mina kramar❤️

  • V skriver:

    Känner precis som du och har nyligen erkänt det för mig själv och min omgivning, tagit av mig masken och låtit allt vara som det faktiskt är. Tufft men samtidigt skönt. Uppskattar att du berättar, får nog andra som känner samma att iallafall inte känna sig ensamma i detta. Fint med underbara vänner och familj som ger dig stöd. Önskar dig det bästa. Ta hand om dig! Kram

  • Paula skriver:

    Hej Hannah!
    Jag tror att alla mammor gör allt för att barnen ska må bra och ibland är det svårt att veta vad som är rätt eller fel. Jag har själv tagit en massa beslut under mina barns uppväxt som jag var säker på skulle vara rätt för hela familjen. I efterhand när mina äldsta pojkar berättat bad de tyckt om flyttar och styvpappor och bonusfamiljer kan vi tillsammans konstatera att vi alla överlevt och mår bra för att vi har starka band. Pojkarna är inte arga och bittra, men JAG ångrar idag att jag inte lyssnade mer på deras önskemål. Den korta tiden som man har dem till låns kommer aldrig tillbaks. Idag är de vuxna och lever sina egna liv och jag önskar jag kunde fått tillbaks de åren när jag hade de nära mig. Istället valde jag nya vägar som jag på riktigt trodde skulle var a bra för hela familjen, men som i själva verket var mina egna drömmar.
    Jag säger inte att du har en likadan situation som jag, vi är alla unika. Men mina depressioner och min ångest har helt släppt sedan jag erkände för mig själv att en hel del av mina val var just mina, och kanske inte det som var det bästa för familjen trots att jag intalade mig själv att det var så. Den nära relation du byggt upp med dina pojkar ska du vara rädd om och geografi spelar roll…ett krossat hjärta som behöver ältas på sängkanten mitt i natten, en första fylla som ska hanteras, allt som hör tonåren till. Man gör en skillnad när man är där, det är jag helt övertygad om.
    Jag menar inte att låta dömande, det är det sista jag vill för det har jag själv varit utsatt för. Jag vill bara dela med mig av min historia och den är som sagt min, ingen annans. Kanske kan det vara till någon nytta..

    • SAra skriver:

      Vilken insikt och vilken prestigelöshet . Det du skriver är så klokt och ödmjukt som jag antar att bara erfarenheten och tiden kan ge. Ska försöka ta till mig av det eftersom jag är mitt i livet med barn och stor bonusfamilj.

      • Paula skriver:

        Tack, Sara, för dina fina ord, det värmer i mitt hjärta❤️

  • Åsa skriver:

    Själv varit där du är och vänner betyder massa i en sådan jobbig situation . Gå och prata med ngn utomstående alltid bra ngn som inte känner dig. Stressa inte utan låt sorgen och allt det du varit med om läka. Styrkekram ❤️

  • k by sweden skriver:

    Finaste!

    Det högg verkligen till i hjärtat att läsa om hur du kämpar.

  • Maria skriver:

    Har också varit där❤️ Började med panikångest attacker som gick över i depression. Hade så svår panikångest att jag knappt kunde dricka ett glas vatten utan att känna som att jag kvävdes. Fick barn tidigt och gav allt för min familj, satte mig själv alltid i andra hand.
    Panikångesten och depressionen gjorde ocksåatt jag isolerade mig. Detta var tio år sedan detta började, idag är jag 37 år och dessa åren där i mellan har gjort mig stark ser jag nu i efterhand. Idag äter jag antidepressiva tabletter och jag kan konstatera nu att jag är en högkänslig människa med ”lätt för ångest” men jag är oerhört stolt över min högkänslighet och jag har vänt detta till något bra. Det bästa man kan göra är att acceptera sig själv för den man är och försöka leva därefter. Kanske måste jag äta en liten dos antidepp hela livet?! Men vad gör det tänker jag, likaväl som att andra äter medicin så gör jag det för att få ett fungerande liv! Man ska inte skämmas för att må dåligt, det gör alla människor någon gång i livet och när man väl kommit ut från det så är man starkare än någonsin. Tack för att Du berättar så öppet, styrkekramar ❤️

  • Annie skriver:

    Tack för att du delar med dig.Väldigt fint beskrivet hur det kan kännas. Du ska veta att det kommer att vända och du kommer att känna glädje igen,men det får ta den tid det tar.
    Kram

  • Lena skriver:

    Ta blodprov . B och sköldkörtel .

  • Katarina skriver:

    Hoppas att du har sökt professionell hjälp.
    Tänk på dig själv och få inte dåligt samvete för allt du inte orkar göra el att du inte räcker till.Har haft många i min närhet som har kraschat på ett eller annat sätt,det tar tid att komma tillbaka.Att gå och grubbla är inte bra,bättre att prata om saker,annars kommer man inte vidare.
    Kämpa på och lycka till!❤️

  • Lisa skriver:

    Hej Hannah, Jag gissar att du lider av utmattning. Ofta tänker jag på hur mycket du hinner med och orkar och blir helt paff. Tänk på att regelbunden, återkommande vila, återhämtning och ”att centrera sig själv” är viktigt för att få inre balans. Vi behöver smälta våra intryck, vila och återhämta oss även från positiva saker som fester och sociala tillställningar. Vi behöver lugn för att må bra psykiskt och känslomässigt, tillsammans med aktiviteter och jobb. Jag tror att alla människor som lever som du förr eller senare skulle bli utmattningsdeprimerade, med några få undantag kanske. Majoriteten hade kraschat, med det fullspäckade schemat som du har. Även om det ofta är trevliga saker, så behöver man vila från även dem. Det som hjälper mig är meditation, träning och att boka in lugna dagar eller helger och varva dem med mer intensiva dagar. Man kan ”fånga upp sig själv” innan man kraschar helt, genom regelbunden vila. Hoppas du mår bättre snart. KRAM

    • Carina W skriver:

      Håller helt med Lisa. Jag var sjukskriven helt i sex månader och 25% i fem månader. Det tar tid för kroppen att bli lugn, stressa av. Mindfulness, promenader och vila från helgaktiviteter mm har hjälpt mig framåt. Måste nu resten av livet lära mig handskas med stress och mina krav på mig själv.

  • Linda skriver:

    Kan du inte söka hjälp hos en psykolog? Du behöver nog prata med en professionell om allt.
    Kram ❤️

  • LUsen skriver:

    Varför flyttar ni inte tillbaka till Sverige?

  • annica skriver:

    Fina Hanna <3

    Vet att du vill alla dina nära och kära så väl men skynda långsamt..
    Du är också viktig och otroligt värdefull för alla runt dig <3

    Ta väl hand om dig!
    Många stora kramar Annica

  • C skriver:

    Hur mår pojkarna då?
    Minns själv känslan från när jag var ung och upplevde mig ”bortvald” och bortprioriterad pga nya barn med annan partner- hoppas inte dina pojkar känner så!
    Geografi spelar roll, ibland vill man ha en mammakram när livet varit tufft!

  • Sussie skriver:

    Jag lider med dig! Vet hur det är. Fick knapra ssri-piller för att orka, men är nu på fötter igen.

    Kan det vara så att du är utmattad? Att du egentligen vill att William och Mio bor med dig?

    Du tar allt ansvar för hushållet och barnen, jobbar som mäklare, bloggar varje dag, fixar samarbeten med portalen alltså inte undra på att du blir deppig och orkeslös! Du behöver avlastning!

    Kram

  • marie skriver:

    ❤️

  • Malin M skriver:

    Finaste Hannah ❤ Har varit utbränd och lidit av depression mer än en gång… Var rädd om dig och ta hand om dig och familjen. Det är det viktigaste du har ❤❤❤ Kramar i massor ❤

  • E skriver:

    Flytta hem igen och ha dina barn nära. Dumt att leva med jobbiga känslor över något när man inte behöver. Barnen är viktigast

    • Zara skriver:

      Du har så rätt man måste bo där som barnen trivs, varför lämna tonåringarna i ett land ensam bara för att man skälv vill bo i ett varm land.

  • Stina skriver:

    ❤️❤️❤️

  • Katarina johansen skriver:
  • O. skriver:

    Men gud vännen.
    Kommenterar ju exttremt sällan, men nu måste jag.
    Du måste tänka på DIG nu. Vila, bli sjukskriven, få hjälp, ta hand om dig.
    Du behöver mer vila och återhämtning.

    Varit i depression och utbrändhet själv, så jag ordinernar: VILA och åter vila. Och hjälp, hemma i Spanien om det går eller i Sverige.

    Det sista du ska tänka på nu är iaf som du skrev ”snart kommer jag tillbaks”.
    SKIT I DET!
    Vi vill ha din hälsa, inte flashiga bilder. Ok?

    Stor kram till dig & hoppas du får den hjälp och det stöd du behöver nu.

    /O.

  • Marianne skriver:

    Önskar dig allt gott.

  • C skriver:

  • Maaja skriver:

    <3

  • Pernilla skriver:

    Kämpa på fina du Hoppas att du mår bättre snart!

  • Helena skriver:

    Finaste du min bloggvän!
    Allt blir bra. Jag förstår dig precis! Tack för att du delar och berättar! Att du som är så vacker kan känna dig ful som jag gör också ibland.
    Tänk vilka fina pojkar du har och vilken uppfostran du givit dem:jag menar att Mio ändå vill fastän vet att du inte vill. Kärlek.
    Så tungt,fruktansvärt och sorgligt med Isaks död.

    Kram

  • LINDA W skriver:

    Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver! Jag är också en högkänslig person, och vill vara alla till lags. Men det blir på bekostnad av mitt eget välmående. Ändå sitter det så otroligt djupt att vara alla till lags att det nästan inte går att ändra på? Låter ju helknäppt, men det är verkligen så. Jag träffade dig en gång, när du och din man sålde Femme-kläder i Partille, och jag pratade kort med dig, då kände jag att vi var ganska lika du och jag – för sånt plockar man snabbt upp som högkänslig, eller hur? Du är vacker, sexig och framgångsrik, men har en skör insida. Inte konstigt att man ibland bara inte klarar allt.. Om du längtar tillbaka till Sverige så finns landet kvar för dig, kom ihåg det. Då har du lärt dig massor om dig själv – och kan med ro i kroppen känna var du hör hemma, på riktigt. Varm kram <3

  • Hans Anderssom skriver:

    Snälla du vi har bott här som pensionärer i många år men våra barn kommer utan inbjudan, men nu måste vi flytta hem pga sjukdom men kommer att återkomma tillsammans igen
    Så stå ut allt ordnar sig.

  • Anna skriver:

    Enormt stort TACK för att du delar med dig. Är i liknande läge. Mår skit över stora beslut som måste fattas men har inte ork att ta tag i allt som behöver styras upp. Är aldrig glad längre och skulle helst bara vilja sova hela tiden men kämpar som en dåre eftersom jag har småbarn jag älskar över allt annat. Det jag egentligen ville säga är att när jag mår så här undviker jag bloggar och instagram där alla är så in i helvete lyckliga och lyckade jämt. Därför är det så oerhört befriande att du berättar hur det OCKSÅ kan vara, för oss alla. Även för dem som instagrammar fejkad lycka men gråter bakom kulisserna. Tack Hannah. Du klarar det här också.

  • Caroline skriver:

    Stor kram till dig fina Hannah! Hoppas livet snart känns lättare igen men låt det ta tid att må bättre. <3 <3

  • Lisa skriver:

    Kära nån så jag känner igen mig! Just precis nu!

    Jag är i samma sits. Jag har hela tiden stått där rak och stadig som en fura och tänkt att inget biter på mig. Jag klarar motgångar, jag hittar lösningar som gör att det känns som en enkel liten vardaglig utmaning.
    Men nu är det stopp. Jag ser inte längre lösningar. Det är så mycket att bena ut så jag vet inte var jag ska börja. Eller hur jag ska börja. Eller om det går att börja.
    Allt känns svart och jag vill bara smita undan.

    Det känns skönt att läsa dina ord, att veta att jag inte är ensam med de här känslorna.

    Jag försöker tänka att det blir bättre….men det är svårt att peppa mig själv, för just nu ser jag ingen ljusning.

    Många kramar från Lisa

  • Caroline skriver:

    Vill bara skicka en STOR varm kram ♥️

  • Alexandra skriver:

    Hej Hannah.
    Bråkade in i väggen för drygt två år sedan. Kändes som att jag gick med panikångest dygnet runt. Trodde att jag skulle tuppa av vid varje ansträngning. Ständig oro för allt som rörde barnen, och som du skrev att man känner sig otillräcklig och har för höga krav på sig själv. Var sjukskriven tills nyligen. Har varit en jobbig resa,men jag har lärt mig mycket och har fått omprioritera och ändra tankesätt. Det vände när jag började acceptera min ”sjukdom”, men man får räkna med bakslag. Har haft många men det går längre mellan gångerna nu och jag återhämtar mig snabbare. Mitt råd till dig är att försöka acceptera och ge det tid, försök att prioritera din egen hälsa. Våga tacka nej om du inte orkar, och prata med någon. Fick själv hjälp av både kurator och psykolog. Nog om detta, jag hoppas att du får en underbar födelsedag. Kram

  • Mimmi skriver:

    ❤❤❤❤❤❤

  • Anna skriver:

    Jag ville oxå bort från Sverige. Så vi flyttade. Hemma levde jag inte. Jag bara sprang. Väl i Spanien blev jag lugnare samtidigt som mina barn avskydde tillvaron. Jag började bli olycklig igen. Började springa för att få alla att må bra och nu är jag nog precis där du är. Helt vilse.
    Jag får ingen ro och ingenting känns lockande längre. Jag vill inte till Sverige däremot vill jag inte heller att mina barn ska må dåligt. Det känns som att alla beslut jag tar blir fel.
    Jag önskar så innerligt att jag fick ett år med lugn och optimism men det känns långt borta. I feel you Hannah ❤

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *